Tales from the Wilderlands

Kapitel 5

A Darkness - In the Marshes

Sommaren går mot sitt slut, frukt och säd är skördad. Man är i full fart med att tillverka bröd, bakverk, marmelad, sylt och äpple- och päronmust. Det är andra veckan i augusti och våra vänner vilar upp sig på Östra Värdshuset efter det strapatslika äventyrer med Blodige Valter.

Men…

Mörkret drar all närmare inpå husknuten. Det ligger något av ondo i vindarna som drar in i Andúins dalar.

I alla fall om man väljer att tro på vad Beorns egen skald har skrivit om starten på vårt resande kors och tvärs mellan Mörkmården och Dimmiga bergen. Att det inte är helt överensstämmande med sanningen verkar spela mindre roll.

Det är förvisso så att sommaren började gå mot sitt slut när vi bara några veckor efter det blodiga slaget mot den numera blodlösa Valter blev avbrutna mitt i en fantastiskt rogivande lunch på Dodina Vinbocks värdshus.

Det var Aldarad som kom in och påstod att han gått i sömnen eller något sådant. Han hade drömt om någon alvkvinna (Irimë, Finwës dotter av hus Gil Galad) som bett honom att bege sig till Beorns hus tillsammans med vänner för att träffa någon slags alvprins som heter Legolas.

Obegripligt nog verkade ingen annan i sällskapet vara särskilt intresserad av att bege sig tillbaka till Beorn, inte ens Grimfast. En livlig diskussion uppstod därför kring betydelsen av Aldarads dagdrömmar och mycket spekulerande kring vem alvkvinnan var. Intresset för Legolas eventuella budskap verkade vid tillfället mycket litet. Den stora fördelen med det var att jag under tiden i lugn och ro hann avsluta lunchen, som jag ett tag trodde skulle behöva avbrytas alldeles för tidigt.

När vi ett par dagar senare hade rest tillbaks till Beorns hus och träffade på alvprinsen var det Aldarad som blev ombedd att ta sig till Rhosgobel för att prata med en herr Radagast Brun. Legolas berättade att när har och en alverskort skulle föra Irimë till Rivendell så råkade de i bakhåll av en grupp orcher. Elronds söner Elladan och Elrohir kom till undsättning. Senare på natten blev Irimë attackerad i sin sömn av en gast. Legolas och de två alvbröderna sögs in i drömstriden som det med mycket möda lyckade vinna och fördriva gasten. Denne hade med hemska visioner försökt få alvkvinnan att tappa livsgnistan. Elladan och Elrohir för Irimë till Rivendell och Legolas ombeds att ta sig till Radagast för att söka råd. Dock blir han återkallad av sin fader, Thrandúil. Han tar sig till Beorn på Irimës inrådan för att be Aldarad att resa omgående till Radagast. När Beorn förstår vart vi ska (efter att jag bett om färdkost och några extra honungskakor) ber han oss att ta vägen förbi Vadstene och se hur de har det.

Tack och lov gick resan bra utan några missöden eller problem på vägen. Allt verkade dessutom gå bra för vadsteneborna nu förutom att de märkt av lite oroligheter söderöver som troligtvis beror på fler vättar i området än tidigare.

Läser man om färden i Beorns bok var den däremot lite farligare. För där stöter Grimfast med sällskap på ett band med vättar mellan Vadstene och Rhosgobel.

Tillbaka till verkligheten. I Rhosgobel träffar vi bosättningens ledare Imnachar som visar sig vara en trevlig karl, med god smak och lugnt temperament. Han berättar för oss att Radagast kommer att sända bud efter oss när han har tid att träffas.

Det sker redan följande dag och budet visar sig efter en liten stunds förundran vara en röd lite ekorre. När vi kommit fram visade det sig att ekorren kanske var det minst underliga i sammanhanget när varken Radagast eller hans boning på ett enkelt sätt kan beskrivas i ord.

Nu beslutas det plötsligt att vi ska resa till Mountain Hall i Dimmiga Bergen för att prata med Hartfast om vad som händer hos honom. Jag är lite osäker på om förslaget egentligen kom från Radagast eller om det var någon av Grimfast och Glainin som inte varit tillräckligt nära döden på ett tag.

På något sätt verkar idén i alla fall ligga Radagast tillräckligt varmt om hjärtat för att han ska erbjuda oss hjälp på vägen från en av hans många vänner. En stigfinnande människa vid namn Banna.

Efter någon vecka när vi färdats ett tag norröver på floden, tar Banna farväl och vi fortsätter själva sista halvan av färden.

Även här skiljer sig verkligheten och Beorns skildring över hur många vättepatruller vi stöter på. Jag antar att Beorningar behöver stridsskildringar med täta intervaller för att behålla intresset och inte sluta läsa.

Väl framme i Mountain Hall Möts vid till en början av en viss misstänksamhet och Hartfast som är deras ledare är något reserverad. Det dröjer dock inte länge innan vi lyckas få även dem på lite bättre humör trotts att de har fullt med vättar i berget som verkar bryta sig närmare och närmare människornas grottsalar.

Det är nu vi får reda på att det även försvunnit scouter som varit ute i bergen kring Mountain Hall och i området kring träsket vid Gladdenfield. Eftersom Träsken ligger längst bort från där vi befinner oss bestämmer sig Grimfast och Glainin för att vi måste resa dit för att leta efter livsfara. Dessutom hade ju ingen från Mountain Hall har sett till någon gast uppe i bergen, så det var nog troligare att vi skulle råka på honom i träsket. Att inte flertusenåriga, jättemäktiga alver kunde rå på den verkade nästan göra vissa i sällskapet särskilt ivriga att bli dödade av den.

På natten blev det sedan något tumult där det är lite oklart om vättarna lyckades bryta sig igenom berget in till människorna eller om Grimfast lyckades rädda någon som trillat i vattnet från att drunkna. Förmodligen var det lite av varje. jag tror i alla fall att det slutade med att Glainin hjälpte till att rasera några tunnlar där man trodde att det dykt upp vättar under natten.

I vilket fall som helst så var Hartfast extra tillmötesgående på morgonen och tog oss med på en tur upp till deras allra heligaste signal- och varningstorn där de hade ett gigantiskt horn från en kölddrake.

Efter den något försenade frukosten fick vi med oss en lättare matsäck och en guide som hette Magrick som skulle visa oss vägen till träsket. Även den färden gick fantastiskt bra och helt utan missöden.

Uppenbarligen blev det dock alldeles för tråkigt för vår stackars beorning. När vi närmade oss träsket bestämde han sig tydligen för att det var tråkigt att jaga vettiga bytesdjur så istället kom han dragandes med en jätteulv. Mums vad gott! Lyckligtvis är han ju en fantastisk kock och eftersom han också hade det goda omdömet att bara använda hjärtat, det vill säga den minst oätliga delen av ulven, förstördes inte smaken på grytan som i övrigt bestod av rotfrukter och ljuvliga kryddor från Beorns trädgård.

I Beorns egen berättelse står det naturligtvis att Grimfast blev överfallen av tre ulvar när han var ute och jagade och enbart dödade dem i självförsvar, fast å andra sidan så hade han ju ihjäl en bunt vättar på väg ner för berget också.

Sedan blev det då äntligen dags för Grimfast och Glainin att få slåss på riktigt med några orcher. Tack och lov var det ingen som blev alvarligt skadad men de andra såg ganska mörbultade ut efteråt. Kanske var de lite okoncentrerade efter att Magrick visat sig vara en förrädare. Han fick i alla fall det konstiga infallet att avslöja oss för fienden.

När väl orcherna var besegrade kunde vi ta hand om den stackars bergsbon som de jagade efter när våra vägar möttes. Han hette Walar och hade lyckats rymma från sin fångenskap i Vålnadens borg – Dwimmerhorn. Han gav en bra beskrivning av hur fästet såg ut och svårigheterna att ta sig in och ut. Förutom den farliga getstig som han själv hade använt sig av i flykten var den enda ingången väl bevakad av orcher.

De andra tyckte att jag skulle smyga iväg och se efter hur det såg ut men eftersom jag litade på vad Walar hade berättat förstod jag inte riktigt varför. Därför smög Aldarad iväg och tog reda på det vi redan visste.

Under tiden hade jag lovat den stackars bergsbon att hjälpa honom hem till Mountain Hall. Det ledde till en liten debatt med de andra eftersom jag tydligen inte kan lova bort vår hjälp till andra. Till slut kom de andra ändå fram till att det vore oansvarigt att lämna den illa medfarna människan år sitt öde.

För att försäkra sig om att åtminstone någon av oss skulle få vänta extra länge på att Radagast skulle återvända från sin egen resa, bestämdes att Aldarad skulle resa tillbaks till Rhosgobel på egen hand. Eftersom vi nu av oklara skäl delade på oss för att utnyttja tiden maximalt är det en gåta varför vi beslutade att marschera så hårt till Mountain Hall att vi nästan stupade och sedan behövde vila ut i över en vecka innan vi kunde fortsätta. Jag är imponerad av att den illa tilltygade Walar klarade av den strapatsen, men kanske var det löftet om att få komma hem till tryggheten som höll honom uppe.

Väl tillbaka i Mountain Hall visade det sig att Magrick hade valt en bättre väg. När vi kom fram stod han som bäst och berättade sagor för Hartfast om hur vi var förrädare och allierade med ondskan. Det tog inte lång tid att övertyga Hartfast om sanningen och sedan gick resten av sällskapet iväg för att förhöra och kanske tortera den allt mer desperata överlöparen. Själv passade jag på att äta en bit och leta upp gästrummet för att äntligen få vila ut i en säng.

Efter att ha vilat nästan en hel vecka begav vi oss till slut av mot platsen där vi skulle möta Aldarad. Vi kom inte långt innan ett våldsamt regnväder bröt ut och gjorde oss och allt annat genomblött. Tyvärr slutade inte våra bekymmer med det. Vi var väl ungefär halvägs när Farmann en kväll inte kom tillbaka till lägret. Det visade sig att han lyckts bli tillfångatagen av ett lite väl stort band av orcher och ulvar. Efter en utdragen men ganska effektiv plan att successivt ha ihjäl dem, några i taget, hade vi efter flera misslyckade bakhåll befriat Farmann vid en sista större konfrontation.

Efter det uppstod det inte några fler missöden innan vi kom fram och kunde torka och vila ut vid vår mötesplats.

Med tanke på att vi tagit ganska god tid på oss var vi lite förvånade av att inte se Aldarad på plats och när han inte hade dykt upp på ett par dagar började jag undra om han hade kommit på den briljanta idén att vänta på Radagast i Rhosgobel. Tyvärr var det värre än så för efter några dagar kom Grimfast tillbaka från en av sina utflykter utan något byte men med ett blodigt spjut. Innan de dog hade några orcher småpratat lite om vilken otur de hade som var tvungna att försöka leta upp oss när de hade en tillfångatagen Alv som de kunde ha plågat om de fått vara kvar i Dwimmerhorn.

Dags för en räddningsaktion.

När vi i hällande regn tagit oss fram till bergsfästet i Gladdenfield där Aldarad hölls fången visade sig getstigen svårare än väntat att ta sig uppför. Det var bara grimfast som vågade sig på att klättra upp för hala, regnvåta klipporna. Efter det att han försvunnit upp i mörkret ett tag så börjar det kännas som en riktigt dålig idé att låta honom vara däruppe helt själv, så då beslutar jag mig för att i skydd av mörker och regn försöka smyga mig in genom huvudporten.

Till min stora förvåning och glädje gick det utan några problem. Jag ser en torterad och medtagen Aldarad som sitter fasthängd vid en träställning medan Grimfast i en annan del av fästet är i full färd med att förklä sig till en orch. Medan han kastar ner ett långt rep till Farmann och Glainin och förbereder befrielsen av Aldarad skickas jag att spionera på tempelsalen där det grönaktiga skenet kom ifrån.

Där inne står en stor och väldig orch och samtalar med en välklädd man av något slag, och en animerad kropp. De pratar om att man behöver lösa kedjans gåta, att det är viktigt att de inte blir upptäckta och att bergsfolken i norr måste hålla sig lugna. Jag noterar också att det gröna ljuset kommer från en enorm kedja som ligger nedslängd i en kista och inte från Gasten som jag fram till nu hade trott.

När samtalet var över lösgjorde sig en svart skugga från den animerade kroppen som livlös föll ihop och jag beslutade mig för att inte stanna kvar och vänta på att bli upptäckt. När de andra var redo att befria Aldarad smög jag iväg till en annan del av fästet och drog uppmärksamheten dit genom ett par stötar i det horn som jag tidigare lagt beslag på. Sedan tog jag mig ut den väg som jag kom in genom medan de andra, i sällskap med de två Beorningar som var de enda fångar som vi samtidigt lyckades att befria, tog sig ner genom getstigen.

På väg tillbaka till Beorns hus berättade Aldarad om allt han varit med om och att vi nu skulle bege oss till Dale för att på uppdrag av radagast ekorre berätta för folket där om allt vi viste. Exakt varför de skulle vara intresserade av gasten i Gladdenfield vet jag inte men de andra verkade inte ha tröttnat på att resa omkring i vildmarken än. Tack och lov var det inte svårt att övertyga resten om att vi inte skulle ta vägen genom Mörkmården den här gången, även om Aldarad inte verkade ha återhämtat allt sitt vett riktigt än.

Naturligtvis blev Beorn jättelycklig när Grimfast kom tillbaka efter att egenhändigt ha räddat området ännu en gång och spridit sin stjärnglans över Beorns hus. Eftersom Beorn i övrigt verkar vara en förnuftig karl blev han också alldeles till sig när han fick höra att vi var på väg till Dale. Han hade nog gått och grunnat länge på hur han skulle kunna undgå att delta på ett stundande möte i staden och nu såg han sin chans. Hux flux fick grimfast medaljer, titel och uppdrag att vara Beorns officiella representant och jag blev snuvad på alla möjligheter till en länge tids vila. Allt medan Beorn själv kan stanna kvar och lukta på sina honungskupor.

Vidar

Comments

Whohoo! Nytt speldatum?

Kapitel 5
Khamul Ravn

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.