Tales from the Wilderlands

Kapitel 7
Molnen skockas

Eld i mörkret
Det visar sig att individerna som de ser på avstånd är en grupp orcher. Vidar smyger sig fram och kollar läget och med hjälp av Glainins orchkunskaper så kommer de fram till att det är en grupp som tagit sig hit från bergen i Mörkmården. De beslutar sig att de inte har den tiden det skulle ta att konfrontera dem så de fattar det svåra beslutet att passera dem.

Celduin
Under eftermiddagen den 8 december anländer de så till Celduin som är mer som en liten stad än bara en bro och vaktstuga. De tas emot av en mycket skeptisk borgmästare vid namn Erik. Det är en gammal man som inte är van att ta order från andra och är till en början ganska motsträvig men efetr ett tag då våra hjältar varit ganska bryska och ihärdiga så ger han med sig att det är en allvarlig situation.

Förberedelser
Glainin går omgående igenom en besiktning av befästningen vid bron. Både den och själva bron verkar vara från avlägsna södern, närmare bestämt Gondor. Han finner en del brister speciellt på de järnförstärkta ekdörrarna. Han tar därefter kontakt med smeden och dennes lärling och snart är det full aktivitet i denna. Övriga gruppen samtalar med Erik vad som krävs att man gör för att skydda sig mot den annalkande orcharmén. Man kommer fram till att man bland annat kommer att lägga upp en jordvall bakom ekportarna samt sätta dit stöttor för att försvåra en inträngning. Sedan besiktigar man bron.

Den 9 december sätter Grimfast och Aldarad igång med att vapenträna de få män de kan fram bärga för att strida mot den antågande faran. Dessa är allt ifrån tonåringar till medelålders män, till ett antal av cirka 20 stycken. Aldarad och Vidar ger sig av en kortare sträcka söderut för att spana på om hären är i antågande. De vill dock inte ge sig allt för långt söderut och deras sökande är fruktlösa. Nu är det en väntans tid. Kvinnor, gamla och barn har man förskaffat i borgmästare Eriks hem som är det största huset i staden. Utanför dörrarna yr snön och det blåser en del. Det är en stad i skräck och oro.

Attack i mörkret
Under Glainins vakt mitt i natten till den 9 december så hör han ett ljud han har hört vid ett flertal gånger tidigare, ett ljud han aldrig vänjer sig vid, ljudet av ylande ulvar vars röster färdas med vinden.
En kort stund senare ser han dem komma sättandes över åsen och då skickar han iväg en löpare för att varsesko övriga i byn.

Två dussin av ulvar och orcher störtar mot bron och dess befästningsverk. Det blir en vild strid där orcherna försöker att kasta änterhakar för att ta sig upp, men även en del av dem har klätterutrustning och sätter omgående igång med att försöka ta sig över muren. Detta är något som Glainin och Farmann snabbt ser till att de misslyckas med.

Vidar den lille kvicktänkte hobbiten från Fylke anar oro mot den gruppen av orcher och ulvar de stötte på en dagsmarsch nordväst om Celduin två dagar tidigare. Han sammankallar en liten grupp av jägare och befäster taket på Eriks hem. Det dröjer inte länge förrän han får syn på den första ulven som kommer smygandes i snöröken.

Grimfast och Farmann ta sig an ett par ulvar som hoppat från bron till fastlandet. Efter en kort dust ligger ulvarna vid deras fötter. Gänget tillsammans med Celduins invånare strider med en vild frenesi och till slut så är större delen av fienderna nergjorda och de övriga flyr tillbaka söderut. Vidar och jägarna nergör ulvarna och tillsammans med en Grimfast i raseri och en mycket målmedveten och bestämd Farmann så nergörs även den annalkande faran från nordväst.

Berget vandrar
De får nu en stunds andrum men den är ganska kortvarig för bara
Fyra timmar senare så börjar marken i Celduin att själva och de inser snabbt att det är något väldigt som är på väg. Det de se kommer vandrande över åsen får blodet att frysa i deras vener. För vad de ser är ett bergstroll, fyra meter hög. I hans vänstra hand håller han en gigantisk sköld och i den andra den största stridsklubba de någonsin sett. Trollet leddes av en grupp goblinbågskyttar som tog sig fram i trollets släptåg. Dessa gjorde sig beredda på att ösa pilar över försvararna.
Trollet rusar mot bron och dess befästning, den slår med hela sin styra klubban i stenverket som skakar under den brutala attacken. Nu börjar en vild frenesi för att nedgöra trollet. Man försöker att få det ur balans genom att med Grimfasts trollspjut attackera dess ben och Aldarad som sår på bröstvärnet och drar till dess uppmärksamhet med en massa okvädesord. Farmanns svärd och Glainins stridshacka yr likt snön runt omkring dem. Men trollet är fast besluten på att nedgöra fästningsverket. Efter att ha krossat det vänstra tornets övre del så är det Vidar som till slut lyckas med det otroliga att fälla den 5 ton tunga besten från Mordor. Med ett välriktat hugg från sitt lilla svärd så fick han besten på fall. De fega goblinerna tog omgående till flykten.

Fortsättning följer…

View
Kapitel 6
Femårsjubileet av Femhärarslaget

Gänget drar österut…

På eftermiddagen den 29 oktober lämnade hjältarna Beorns boningar för att bege sig till Dal för att
underrätta Bard om läget i Andúindalen samt att Grimfast skall representera beorningarna vid femårsdagen av Femhärarslaget. De reser norrut förbi Östra Värdshuset och längsmed Mörkmården. Efter ett par dagar ser våra hjältar Gråbergen i norr. Den 16 november, två veckor efter att de lämnat Beorn så rider de in i Dal.

Dal
Väl framme tar Farmann kontakt med sin familj och det blir ett kärt återseende. Farmann passar på att arbeta några dagar på familjens företag samt spenderar nästan all ledig tid med sin käresta Sigrid. Det visar sig att Nerulf Forlin, som är jämnårig med Farmann har börjat att uppvakta Sigrid. Sigrids hjärta tillhör dock Farmanns.

Den 19 november så får så äventyrarna till en audiens hos Bard. De berättar om oroligheterna i dalen mellan bergen och skogen. Han blir oroad av dessa nyheter och skall skicka ryttare till dalen för att göra undersökningar.

Mellan den 20-29 november bekantar sig hjältarna med den ny uppbyggda staden. De har aldrig sett något liknande, en otrolig upplevelse. Stan är full av aktiviteter inför de stundande festligheterna. Överallt händer det saker.

Ceremonin
Så kommer till slut den stora dagen och det blir en dag av reflektioner och samtal om den sorgen av förlorade vänner men också den glädjen över att äntligen vara kvitt Smaug. Dignitärer såsom Bard, Thrandúil, Daìn Järnfot samt Gandalf Grå finns bland gästerna. Det hålls en massa tal, dagen till ära. De flesta deltagarna bär masker som har introducerats från Dorwinion.

Förgiftade spel
Under 1 december så hålls ett antal spel för gemene man såsom hästridning med lans, brottning, närstridsduell och bågskytte. Våra hjältar ställer upp i flertalet av aktiviteterna och det blir så att när finalen i närstridsduellen skall avgöras så är den mellan Farmann och Glainin. Dock avgörs den ganska omgående då Glainin nära på krossar Farmanns skalle. Efter tävlingarna så är alla deltagarna bjudna på fest med mat och dryck. Hela denna dag med spel, mat och gamman är sponsrad av den rike köpmannen Lockmand från Esgaroth. När så priserna skall delas ut så är det Lockmand, iklädd en mask föreställande en strålande sol, som själv skall dela ut dessa, men han klagar på att han har tappat rösten. Det blir ett lustigt minspel då han delar ut guldbörserna till vinnarna i de olika grenarna. Han så till slut skall dela ut det stora priset som gick till Glainin för segern i duellen, en kista med guld och ädelstenar så är kistan full utav giftormar. Det visar sig att det inte är Lockmand under masken utan en av narrarna. Det är inte bara giftormar som ställer till det utan det visar att maten och drycken har blivit förgiftad, troligen av köpmannen själv. Plötslig började deltagarna på festen att må illa, med fruktansvärda magsmärtor. Flera män kollapsade och några av dem drog sin sista andedräkt.

Orosmoln från söder
En stund senare anlände en korp med bud om en stor här på väg söderifrån. Bard tillkallade ett snabbt råd dit hjältarna var inbjudna. Man kom fram till att man skulle skicka hjältarna i sporrsträck till byn Celduin som har den bro där man misstänker starkt att fienden tänker ta sig över Rinnande Floden. I övrigt så skickar Bard bud till Erebor, Thrandúils Salar samt till Esgaroth för hjälp.

Avresa
Den 2 december ge sig så äventyrarna sig av söderut för att försöka att uppehålla fiendestyrkan så pass länge att Bard skall hinna sammankalla en styrka för att slå tillbaka angreppet på hans land.

På väg söderut så träffar de på ett gäng fiskare som har en besynnerlig berättelse att förtälja om ett antal personer i en båt, där beskrivningen passar in väl på Lockmand. Man fortsätter sin ritt söderut.

Nätet dras åt…
Den 4 december så hinner hjältarna ikapp Lockmand och efter en kort kamp så har man oskadliggjort den falska köpmannen. Farmann lyckas tvinga ut honom en hel del om vad han har haft för sig tillsammans med Galgkungen. Med sig på sin flykt har Lockmand med sig kistan som rättmätigt tillhör Glainin.

Under kvällen den 7 december ser de ett ljussken på avstånd.

View
Kapitel 5 (fortsättning)
Missöden och sattyg... Goda vänner återförenas

Så lämnade Aldarad sälskapet för att berätta för Radagast vad dom sett och be om råd.
Shocken av ondskan han bara annat drev honom omdömeslöst att nå Rhosgobel så snart som möjligt.
Säker på sin förmåga simmade han först över Anduin och började sedan röra sig raskt åt öster, ständigt i skymning och stjärnljus som passade bäst.
Det var länge sedan han så handlat, då hans kamrater helst reste på dagen, naturligt för barn av Första Gryningen. Vad han glömde var att under sina vandringar aldrig varit söder om Alvstigen utan sällskap, vilket han skulle få ångra.

När han nådde Rhosgobel var därför på gott humör och synnerligen dristig. Som dödliga skulle säga “styv i korken”.
Han ville snarast nå Radagast, och när folk sade att trollkarlen inte var tillgänglig fnyste han bara och började genast tänka över hur att bäst finna honom, förtrollad skog eller inte.
Bara hans trötthet och behov av förnödenheter fick honom att avvakta.
Då en viss röd ekorre dök upp med ett meddelande läste han det lite hastigt och lämnade raskt ett svar. Radagast ville att Dalby skulle meddelas om vad sällskapet funnit och den ivrige alven spillde ingen tid utan satte fart för att möta sina vänner vid flodens strand.

Aldarad begav sig av så snabbt han återfått sina krafter efter den tuffa resan från Gladden Fields. Han begav sig norrut längsmed Mörkmårdens skogsbryn. Han märker att en grupp Gore-crows har fått syn på honom och han försöker att komma undan. Det försvinner bara för att ett litet tag senare komma tillbaka nu med en grupp orcher i släptåget. Han försöker att komma undan genom att fly in i skogen men han blir snart upphunnen av de snabba ulvryttarna. Han lyckas med att skada ledarkråkan men blir strax senare träffad av en förgiftad pil. Orcherna för Aldarad tillbaka till Dwimmerhorn.

Vid Mountain Hall uppe i Dimmiga bergen vilar Glainin och de övriga upp sig efter sin strapatsrika resa från Dwimmerhorn där de har räddat trappern Walar som lyckats fly från Dwimmerhorn. Efter en dryg vecka är de så redo att ge sig av för att möta upp Aldarad vid det lilla hemliga båtlägret som woodmen klanerna har strax söder om Stonyford. Resan går så smärtfritt den kan göra under det ösregn som har bitit sig fast i Anduindalen de senaste dagarna. Men så traskar Farmann rakt in i ett orchläger. Han blir tillfångatagen och avväpnad. Efter ett tag så börjar Vidar, Grimfast och Glainin att fatta misstankar att något har gått fel med Farmann. De finner Farmann och inser att här krävs det list för att få tillbaka sin vän oskadd. Med hjälp av regnet lyckas de att locka bort orcher i mindre grupper för att så oskadliggöra dem. Farmann lyckas med att intyga orchledaren att det finns ett mäktigt svärd gömt i närheten men att en grupp alver befinner sig på jakt efter det. Orchen vill att Farmann skall leda dem till svärdet. De binder Farmann och de vandrar iväg bara för att bli överfallna av Grimfast & Co. De fyra vännerna är åter tillsammans. De fortsätter mot båtlägret och kommer så fram den 28 september. De finner en gömd koja och under några dagar vilar de upp sig samtidigt som de blir mer och mer oroliga för sin alvvän. De har inte sett skymten av honom. Grimfast ger sig av dagligen för att spana efter Aldarad. Vid ett tillfälle får han syn på en grupp orcher som verkar upprörda och står och dividerar om något. Han smyger sig närmare och tjuvlyssnar på samtalet. Det visar sig att ledaren är grymt upprörd över sin snaga-tracker som verkar ha tappat spåret efter den grupp som de har följt efter från Mountain Hall, det vill säga våra hjältar. Han får också reda på att en annan grupp har infångat en Aldarad och fört honom till Dwimmerhorn.

Gruppen gör sig redo att bege sig in tillbaka i träskmarkerna för att finna sin vän. De anländer till det spöklikna fästet den 30 september. De beslutar sig för att till en början skicka upp den klättervana Grimfast. Man kan se det spöklikna skenet som strålar från templet högt ovanför dem. Väl där uppe ser Grimfast att det är full aktivitet. Han letar sig fram till det stora tornet bredvid templet och från den platsen ser han Aldarad upphängd på en träställning en bit ifrån honom. Alven verkar medvetslös och allvarligt skadad. Under tiden har Vidar smugit upp via den smala vägen upp till fästet. Han lyckas att ta sig osedd in på området. Där finner han tre stycken fastkedjade beorningar, Alaric, Gundavold och Odo. Han lyckas med att befria dem, dock så omkommer Odo då han försöker att rädda de övriga fångarna. Även Glainin och Farmann har nu med lite strul tagit sig upp på Dwimmerhorn.

Vidar beger sig upp för tempeltrappan och de väldiga järnportarna som står på glänt och spyr ut sitt grönsjuka ljus. Med en olustig känsla slinker han i i byggnaden och väl där inne upptäcker han att han inte är ensam. Två gestalter, en människa och en gigantisk orch samtalar med varandra. I deras närhet står det en stor kista med en gigantisk kedja vilket verkar vara centrumet för det gröna skenet. På golvet ligger det en död kropp av en människa. De två pratar om och orchstammarna börjar bli rastlösa och vill börja döda. Människan säger att man måste ha tålamod för man måste få redan på hur man skall använda kedjan på rätt sätt, för att inte allt skall gå om intet. Efter en stund så vaknar kroppen på golvet till liv och en spöklik röst hörs från likets mun. Vålnaden som besitter kroppen säger att man skall sända bud till bergsstammarna att de skall hålla sig lugna eller gå samma möte som resten av Norden. Vi får absolut inte bli avslöjade. Efter detta så tystnar liket och orchen och människan lämnar templet. Innan Vidar lämnar templet så ser han en svart spökgestalt som reser sig från liket. Den ser sig om innan den går upp i rök.

Grimfast lyckas klä ut sig till orch med hjälp kläder och rustningsdelar han finner i tornet. Han tar sig fram till Aldarad och lyckas obemärkt att befria honom. Då gruppen skall ge sig av så gör Vidar en skenmanöver för att få bort fokuset från gruppens flyktväg. Med hjälp av ett signalhorn lurar han orcherna till fel del av fortet och de kan fly och tjäna några viktiga minuter. De flyr allt var de kan i riktning mot det hemliga båtlägret. Väl där lånar de båtar och tar sig till Stonyford (Vadstene). Där vilar de upp sig lite innan de beger sig tillbaka till Beorn där de anländer den 21 oktober. Äntligen får våra hjältar lite andrum och möjlighet att återhämta sig. Orcherna har gått hårt åt Aldarad men han är av tuffare virke än de flesta.

View
Kapitel 5
A Darkness - In the Marshes

Sommaren går mot sitt slut, frukt och säd är skördad. Man är i full fart med att tillverka bröd, bakverk, marmelad, sylt och äpple- och päronmust. Det är andra veckan i augusti och våra vänner vilar upp sig på Östra Värdshuset efter det strapatslika äventyrer med Blodige Valter.

Men…

Mörkret drar all närmare inpå husknuten. Det ligger något av ondo i vindarna som drar in i Andúins dalar.

I alla fall om man väljer att tro på vad Beorns egen skald har skrivit om starten på vårt resande kors och tvärs mellan Mörkmården och Dimmiga bergen. Att det inte är helt överensstämmande med sanningen verkar spela mindre roll.

Det är förvisso så att sommaren började gå mot sitt slut när vi bara några veckor efter det blodiga slaget mot den numera blodlösa Valter blev avbrutna mitt i en fantastiskt rogivande lunch på Dodina Vinbocks värdshus.

Det var Aldarad som kom in och påstod att han gått i sömnen eller något sådant. Han hade drömt om någon alvkvinna (Irimë, Finwës dotter av hus Gil Galad) som bett honom att bege sig till Beorns hus tillsammans med vänner för att träffa någon slags alvprins som heter Legolas.

Obegripligt nog verkade ingen annan i sällskapet vara särskilt intresserad av att bege sig tillbaka till Beorn, inte ens Grimfast. En livlig diskussion uppstod därför kring betydelsen av Aldarads dagdrömmar och mycket spekulerande kring vem alvkvinnan var. Intresset för Legolas eventuella budskap verkade vid tillfället mycket litet. Den stora fördelen med det var att jag under tiden i lugn och ro hann avsluta lunchen, som jag ett tag trodde skulle behöva avbrytas alldeles för tidigt.

När vi ett par dagar senare hade rest tillbaks till Beorns hus och träffade på alvprinsen var det Aldarad som blev ombedd att ta sig till Rhosgobel för att prata med en herr Radagast Brun. Legolas berättade att när har och en alverskort skulle föra Irimë till Rivendell så råkade de i bakhåll av en grupp orcher. Elronds söner Elladan och Elrohir kom till undsättning. Senare på natten blev Irimë attackerad i sin sömn av en gast. Legolas och de två alvbröderna sögs in i drömstriden som det med mycket möda lyckade vinna och fördriva gasten. Denne hade med hemska visioner försökt få alvkvinnan att tappa livsgnistan. Elladan och Elrohir för Irimë till Rivendell och Legolas ombeds att ta sig till Radagast för att söka råd. Dock blir han återkallad av sin fader, Thrandúil. Han tar sig till Beorn på Irimës inrådan för att be Aldarad att resa omgående till Radagast. När Beorn förstår vart vi ska (efter att jag bett om färdkost och några extra honungskakor) ber han oss att ta vägen förbi Vadstene och se hur de har det.

Tack och lov gick resan bra utan några missöden eller problem på vägen. Allt verkade dessutom gå bra för vadsteneborna nu förutom att de märkt av lite oroligheter söderöver som troligtvis beror på fler vättar i området än tidigare.

Läser man om färden i Beorns bok var den däremot lite farligare. För där stöter Grimfast med sällskap på ett band med vättar mellan Vadstene och Rhosgobel.

Tillbaka till verkligheten. I Rhosgobel träffar vi bosättningens ledare Imnachar som visar sig vara en trevlig karl, med god smak och lugnt temperament. Han berättar för oss att Radagast kommer att sända bud efter oss när han har tid att träffas.

Det sker redan följande dag och budet visar sig efter en liten stunds förundran vara en röd lite ekorre. När vi kommit fram visade det sig att ekorren kanske var det minst underliga i sammanhanget när varken Radagast eller hans boning på ett enkelt sätt kan beskrivas i ord.

Nu beslutas det plötsligt att vi ska resa till Mountain Hall i Dimmiga Bergen för att prata med Hartfast om vad som händer hos honom. Jag är lite osäker på om förslaget egentligen kom från Radagast eller om det var någon av Grimfast och Glainin som inte varit tillräckligt nära döden på ett tag.

På något sätt verkar idén i alla fall ligga Radagast tillräckligt varmt om hjärtat för att han ska erbjuda oss hjälp på vägen från en av hans många vänner. En stigfinnande människa vid namn Banna.

Efter någon vecka när vi färdats ett tag norröver på floden, tar Banna farväl och vi fortsätter själva sista halvan av färden.

Även här skiljer sig verkligheten och Beorns skildring över hur många vättepatruller vi stöter på. Jag antar att Beorningar behöver stridsskildringar med täta intervaller för att behålla intresset och inte sluta läsa.

Väl framme i Mountain Hall Möts vid till en början av en viss misstänksamhet och Hartfast som är deras ledare är något reserverad. Det dröjer dock inte länge innan vi lyckas få även dem på lite bättre humör trotts att de har fullt med vättar i berget som verkar bryta sig närmare och närmare människornas grottsalar.

Det är nu vi får reda på att det även försvunnit scouter som varit ute i bergen kring Mountain Hall och i området kring träsket vid Gladdenfield. Eftersom Träsken ligger längst bort från där vi befinner oss bestämmer sig Grimfast och Glainin för att vi måste resa dit för att leta efter livsfara. Dessutom hade ju ingen från Mountain Hall har sett till någon gast uppe i bergen, så det var nog troligare att vi skulle råka på honom i träsket. Att inte flertusenåriga, jättemäktiga alver kunde rå på den verkade nästan göra vissa i sällskapet särskilt ivriga att bli dödade av den.

På natten blev det sedan något tumult där det är lite oklart om vättarna lyckades bryta sig igenom berget in till människorna eller om Grimfast lyckades rädda någon som trillat i vattnet från att drunkna. Förmodligen var det lite av varje. jag tror i alla fall att det slutade med att Glainin hjälpte till att rasera några tunnlar där man trodde att det dykt upp vättar under natten.

I vilket fall som helst så var Hartfast extra tillmötesgående på morgonen och tog oss med på en tur upp till deras allra heligaste signal- och varningstorn där de hade ett gigantiskt horn från en kölddrake.

Efter den något försenade frukosten fick vi med oss en lättare matsäck och en guide som hette Magrick som skulle visa oss vägen till träsket. Även den färden gick fantastiskt bra och helt utan missöden.

Uppenbarligen blev det dock alldeles för tråkigt för vår stackars beorning. När vi närmade oss träsket bestämde han sig tydligen för att det var tråkigt att jaga vettiga bytesdjur så istället kom han dragandes med en jätteulv. Mums vad gott! Lyckligtvis är han ju en fantastisk kock och eftersom han också hade det goda omdömet att bara använda hjärtat, det vill säga den minst oätliga delen av ulven, förstördes inte smaken på grytan som i övrigt bestod av rotfrukter och ljuvliga kryddor från Beorns trädgård.

I Beorns egen berättelse står det naturligtvis att Grimfast blev överfallen av tre ulvar när han var ute och jagade och enbart dödade dem i självförsvar, fast å andra sidan så hade han ju ihjäl en bunt vättar på väg ner för berget också.

Sedan blev det då äntligen dags för Grimfast och Glainin att få slåss på riktigt med några orcher. Tack och lov var det ingen som blev alvarligt skadad men de andra såg ganska mörbultade ut efteråt. Kanske var de lite okoncentrerade efter att Magrick visat sig vara en förrädare. Han fick i alla fall det konstiga infallet att avslöja oss för fienden.

När väl orcherna var besegrade kunde vi ta hand om den stackars bergsbon som de jagade efter när våra vägar möttes. Han hette Walar och hade lyckats rymma från sin fångenskap i Vålnadens borg – Dwimmerhorn. Han gav en bra beskrivning av hur fästet såg ut och svårigheterna att ta sig in och ut. Förutom den farliga getstig som han själv hade använt sig av i flykten var den enda ingången väl bevakad av orcher.

De andra tyckte att jag skulle smyga iväg och se efter hur det såg ut men eftersom jag litade på vad Walar hade berättat förstod jag inte riktigt varför. Därför smög Aldarad iväg och tog reda på det vi redan visste.

Under tiden hade jag lovat den stackars bergsbon att hjälpa honom hem till Mountain Hall. Det ledde till en liten debatt med de andra eftersom jag tydligen inte kan lova bort vår hjälp till andra. Till slut kom de andra ändå fram till att det vore oansvarigt att lämna den illa medfarna människan år sitt öde.

För att försäkra sig om att åtminstone någon av oss skulle få vänta extra länge på att Radagast skulle återvända från sin egen resa, bestämdes att Aldarad skulle resa tillbaks till Rhosgobel på egen hand. Eftersom vi nu av oklara skäl delade på oss för att utnyttja tiden maximalt är det en gåta varför vi beslutade att marschera så hårt till Mountain Hall att vi nästan stupade och sedan behövde vila ut i över en vecka innan vi kunde fortsätta. Jag är imponerad av att den illa tilltygade Walar klarade av den strapatsen, men kanske var det löftet om att få komma hem till tryggheten som höll honom uppe.

Väl tillbaka i Mountain Hall visade det sig att Magrick hade valt en bättre väg. När vi kom fram stod han som bäst och berättade sagor för Hartfast om hur vi var förrädare och allierade med ondskan. Det tog inte lång tid att övertyga Hartfast om sanningen och sedan gick resten av sällskapet iväg för att förhöra och kanske tortera den allt mer desperata överlöparen. Själv passade jag på att äta en bit och leta upp gästrummet för att äntligen få vila ut i en säng.

Efter att ha vilat nästan en hel vecka begav vi oss till slut av mot platsen där vi skulle möta Aldarad. Vi kom inte långt innan ett våldsamt regnväder bröt ut och gjorde oss och allt annat genomblött. Tyvärr slutade inte våra bekymmer med det. Vi var väl ungefär halvägs när Farmann en kväll inte kom tillbaka till lägret. Det visade sig att han lyckts bli tillfångatagen av ett lite väl stort band av orcher och ulvar. Efter en utdragen men ganska effektiv plan att successivt ha ihjäl dem, några i taget, hade vi efter flera misslyckade bakhåll befriat Farmann vid en sista större konfrontation.

Efter det uppstod det inte några fler missöden innan vi kom fram och kunde torka och vila ut vid vår mötesplats.

Med tanke på att vi tagit ganska god tid på oss var vi lite förvånade av att inte se Aldarad på plats och när han inte hade dykt upp på ett par dagar började jag undra om han hade kommit på den briljanta idén att vänta på Radagast i Rhosgobel. Tyvärr var det värre än så för efter några dagar kom Grimfast tillbaka från en av sina utflykter utan något byte men med ett blodigt spjut. Innan de dog hade några orcher småpratat lite om vilken otur de hade som var tvungna att försöka leta upp oss när de hade en tillfångatagen Alv som de kunde ha plågat om de fått vara kvar i Dwimmerhorn.

Dags för en räddningsaktion.

När vi i hällande regn tagit oss fram till bergsfästet i Gladdenfield där Aldarad hölls fången visade sig getstigen svårare än väntat att ta sig uppför. Det var bara grimfast som vågade sig på att klättra upp för hala, regnvåta klipporna. Efter det att han försvunnit upp i mörkret ett tag så börjar det kännas som en riktigt dålig idé att låta honom vara däruppe helt själv, så då beslutar jag mig för att i skydd av mörker och regn försöka smyga mig in genom huvudporten.

Till min stora förvåning och glädje gick det utan några problem. Jag ser en torterad och medtagen Aldarad som sitter fasthängd vid en träställning medan Grimfast i en annan del av fästet är i full färd med att förklä sig till en orch. Medan han kastar ner ett långt rep till Farmann och Glainin och förbereder befrielsen av Aldarad skickas jag att spionera på tempelsalen där det grönaktiga skenet kom ifrån.

Där inne står en stor och väldig orch och samtalar med en välklädd man av något slag, och en animerad kropp. De pratar om att man behöver lösa kedjans gåta, att det är viktigt att de inte blir upptäckta och att bergsfolken i norr måste hålla sig lugna. Jag noterar också att det gröna ljuset kommer från en enorm kedja som ligger nedslängd i en kista och inte från Gasten som jag fram till nu hade trott.

När samtalet var över lösgjorde sig en svart skugga från den animerade kroppen som livlös föll ihop och jag beslutade mig för att inte stanna kvar och vänta på att bli upptäckt. När de andra var redo att befria Aldarad smög jag iväg till en annan del av fästet och drog uppmärksamheten dit genom ett par stötar i det horn som jag tidigare lagt beslag på. Sedan tog jag mig ut den väg som jag kom in genom medan de andra, i sällskap med de två Beorningar som var de enda fångar som vi samtidigt lyckades att befria, tog sig ner genom getstigen.

På väg tillbaka till Beorns hus berättade Aldarad om allt han varit med om och att vi nu skulle bege oss till Dale för att på uppdrag av radagast ekorre berätta för folket där om allt vi viste. Exakt varför de skulle vara intresserade av gasten i Gladdenfield vet jag inte men de andra verkade inte ha tröttnat på att resa omkring i vildmarken än. Tack och lov var det inte svårt att övertyga resten om att vi inte skulle ta vägen genom Mörkmården den här gången, även om Aldarad inte verkade ha återhämtat allt sitt vett riktigt än.

Naturligtvis blev Beorn jättelycklig när Grimfast kom tillbaka efter att egenhändigt ha räddat området ännu en gång och spridit sin stjärnglans över Beorns hus. Eftersom Beorn i övrigt verkar vara en förnuftig karl blev han också alldeles till sig när han fick höra att vi var på väg till Dale. Han hade nog gått och grunnat länge på hur han skulle kunna undgå att delta på ett stundande möte i staden och nu såg han sin chans. Hux flux fick grimfast medaljer, titel och uppdrag att vara Beorns officiella representant och jag blev snuvad på alla möjligheter till en länge tids vila. Allt medan Beorn själv kan stanna kvar och lukta på sina honungskupor.

Vidar

View
Kapitel 4
Slaget vid Gloomy Fold

En hemsk upptäckt
Vi är ute och reser. När vi passerar Carrock, en ö i floden nära Beorns hus, får Vidar syn på några svartkråkor. Vi går dit och upptäcker en eka och tre döda orcher. I ekan ligger Meroveck och Odo döda. Det finns avskurna rep. De verkar ha haft en fånge. Merovecks svärd saknas och Odos bälte är avskuret. Det finns spår efter en stor människa i närheten.

Vi reser till Beorn med kropparna. Han berättar att Meroveck och Odo skulle föra en fånge till honom från någon by söder om Old Ford. Vi tar på oss att spåra upp fången.

Vi reser tillbaka till fyndplatsen samma kväll och slår läger. På morgonen undersöker vi platsen igen. Vi hittar en symbol inristad i barken på ett träd. Den står för Gundabad, ett orchfäste i norra dimmiga bergen. Orcherna har lämnat kvar vapen och en ask med orchgift.

Spår från beorningen och orcherna (5–6 st) leder söderut. Halvvägs mellan Carrock och Old Ford hittar vi tre döda orcher. Beorningspåren fortsätter söderut medan orchspåren leder österut. Vi följer beorningspåren. När vi når Old Ford slår vi läger för natten. Dagen efter kommer vi till en gård. Bonden berättar att dagen innan hade en beorning passerat. Han var skägglös, hade brunt, axellångt hår och var klädd i en skinnrock. Han sade att han hette Odric. Han betalade för mat med ett silvermynt.

Undersökningar i Vadstene
Vi fortsätter söderut. På kvällen når vi en kulle med en ruin. Vi ser åkermark och äppellundar. En by ligger vid kullens fot. Grimfast säger att det är Vadstene. Vi går mot byn och möts av tre beorningar, Ava (ung kvinna, ledare), Hartwulf (Avas far), och Williferd (ung man). Vi berättar att vi jagar Odric. När vi frågar vad han har gjort säger de att han dräpte en man, Rathfic, som hade gift sig med Brunhild, Odrics kärlek och ickebiologiska syster. Dråpet skedde i Rathfics och Brunhilds hem, och fadern Helmut kom in strax efteråt och såg Odric med kniven i handen.

Byborna letar igenom byn utan framgång. Glainin går upp till ruinen och hittar spår som leder ner till floden. Har han stulit en båt? Tänker han fly med Brunhild? Vi pratar med Brunhild. Hon berättar att Odric kom hem till henne en kväll och berättade att han tänkte lämna byn och ville ta med sig Brunhild. Då kom Rathfic hem, och efter diverse käbbel örfilade han Brunhild, varvid Odric blev rasande, hoppade på Rathfic och i tumultet fick tag i Rathfics kniv och stack ner honom. När Helmut kom inspringande gav han sig genast. Hon verkar dock inte tala sanning. Vidar och Farmann pressar henne tills hon ber oss gå. Var det så att hon dödade Rathfic, och sedan tog Odric på sig skulden?

Vi går ner till båtarna igen. Odrics båt saknas. Vi undersöker Odrics hus. Det verkar som om vildmarksutrustning saknas. Han har nog varit här och utrustat sig.

I mördarens spår
Vi övernattar i huset förutom Aldarad som spanar på Brunhilds hus från ruinen. På morgonen ger vi oss iväg i en båt, men nästan genast upptäcker vi att Odrics båt ligger på andra sidan floden. Vi följer spåren i sydvästlig riktning. På kvällen hittar Vidar en avbruten kniv. Odos namn finns på den. Vi slår läger.

Dagen efteråt fortsätter vi. På eftermiddagen hittar vi spår efter strid. Odric verkar ha slagits med 6–7 personer och blivit tillfångatagen. Vi hittar en pil som inte är från trakten. De har fortsatt i sydvästlig riktning. Vi slår läger. Vi får syn på vargar som följer i våra spår. Vidar och Aldarad skjuter på dem. En dör och de övriga flyr.

Dagen efteråt fortsätter vi. Spåren leder mer i sydlig riktning nu. Mitt på dagen kommer vi till ett skogsområde. Vi hittar spår som tyder på att olika personer rör sig i området. Aldarad spanar och ser en grupp människor framför oss. De verkar gå i samma riktning som Odrics grupp.

Rohirrimlägret
På kvällen hittar vi ett stort tältläger. I mitten av tältlägret sitter några män som äter och dricker. Bland dem sitter Odric. Människorna är ljushåriga. Farmann har hört att ett sådant folkslag, rohirrim, invandrade till södra dimmiga bergen för några hundra år sedan och är duktiga med hästar.

Vi går in i lägret. De tar oss till fånga och placerar oss i var sitt tält. En storvuxen, flintskallig rohirrim, blodige Valter, förhör oss en och en. Han säger att han är kung och ska återta det rike som rättmätigt är hans. Odric är nu under hans beskydd. Han vill inte låta oss gå eftersom vi skulle kunna förvarna Beorn.

Vidar och Farmann får upp sina knopar och befriar de övriga. Vi smyger ut ur lägret och vandrar norrut så långt som möjligt under natten. Genom forcerad marsch når vi vår båt på en dag och fortsätter sedan till Vadstene. Vi varnar Ava som samlar ihop allt byfolk och marscherar norrut. Vi skickar en korp till Beorn och förvarnar honom. Väl framme hos Beorn berättar vi allt.

Slaget vid Gloomy Fold
Efter vila ger vi oss ut och spanar. Vi får med oss en korp. Vi får syn på rohirrimhären. Odric är vägvisare men verkar leda dem till en plats som är ogynnsam för dem, Gloomy Fold. Vi skickar korpen med denna information till Beorn. Sedan möter vi upp Beorns här.

Tidig eftermiddag attackerar Beorns här blodige Valters här. Vår grupp stöter på en grupp med femton rohirrim och får rejält med stryk trots att Grimfast lyckas ingjuta lite skräck i dem. Aldarad flyr. Ett gäng beorningar kommer instormande och förstärker vår grupp. Rohirrimkrigarna försöker omgruppera sig. Glainin hugger ner en av dem rakt av och hugger ner ytterligare en med två rejäla hugg. Grimfast dödar en rakt av och hugger ner ytterligare en med två grymma hugg. Farmann eldar på. Vidar far runt lite överallt. Glainin ser en lucka och tar täten mot Valter. Aldarad ger sig in i striden igen och skrämmer dem med alviska obegripligheter. Glainin dräper den ena av Valters livvakter med ett mäktigt hugg. Grimfast dunkar på Valter ordentligt. Glainin följer upp med ett slag som klyver skallen på honom. Besviken dunkar Grimfast på den andre livvakten. Glainin avslutar honom. Beorn avslutar resten av hären.

Segern firas hos Beorn.

View
Kapitel 3
Ulvbitaren, femtio vättar och en gast.

Beorns hus
Sällskapet stannar en tid i Beorns hus för att vila upp sig. Glainin arbetar i smedjan tillsammans med Beorns smed Berangar. Berangar erbjuder sig att göra en rustning åt Vidar. När rustningen är klar tar Berangar med Vidar till en helgad plats. Där hänger de rustningen på en träställning, för att vänta på att en björn förhoppningvis skall komma och stryka sig mot den och då lyckönska den. Under natten ser de sedan en björn komma och röra vid rustningen.

Sällskapet bestämmer sig sedan för att till sist bege sig mot Skogsmarks salar. Farmann drar sig tillminnes legender om vägen och kan leda sällskapet in på en bättre väg. Resan är tämligen händelsefattig och tar ungefär 4 dagar för sällskapet.

Skogsmarks salar
Då sällskapet når Skogsmarks salar och berättar om sitt ärende bjuds de genast att träffa hövdingen Bregdan. Hövdingen blir aningen chockerad inför sällskapet historia, och bjuder in dem att äta med honom i storhuset. Sällskapet ger hövdingen skärvan av yxan Ulvbitaren. Bredgan berättar att hans bror hade fått yxan Ulvbitaren av deras far. Och att brodern sedan försvann spårlöst för ungefär tio år sedan, då han var på en jakttur i skogen. När sällskapet berättar om den förvirrade mannen som gav dem skärvan, så står det klart att det faktiskt skulle kunna vara brodern. Sällskapet beskriver var de träffade på den förvirrade mannen, och Bregdan tackar dem för deras hjälp. Han önskar dock inte hjälp att hitta mannen, så sällskapet beger sig tillbaks mot vadstället nästa morgon.

Återfärden
Färden åter till vadstället tar någon dag längre än resan dit, men den förlöper även den utan incidenter. Vid vadstället nås Vidar av ett bud att hoberna Dodinas och Dinodas Vinbock vill träffa sällskapet. Då det Östra värdshuset ändå ligger på vägen, så beger sig sällskapet genast dit på sin resa tillbaks runt Mörkmården.

Östra värdshuset
Hoberna Dinodas och Dodinas Vinbock, med familjer, har med Beorns välsignelse har de båda bröderna med några dvärgas hjälp byggt ett värdshus några dagars vandring norr om Beorns hus. Och givetvis varsin praktfull Hobbit-håla, komplett med den karakteristiska runda trädörren i kullen och blomstersprudlande trädgård framför, för dem och deras familjer. Vi träffar där Dodinas Vinbock, som berättar att hans bror Dinodas saknas. Dinodas ledde en handelskaravann med fyra vagnar, och skydd genom Beorningen Edgvar och några vakter. Karavannens mål var Fylke för att proviantera öl, vin, tobak och andra varor. Dodinas fick bud av Dinodas att karavannen nåt fram till Bri planenligt, och att de skulle bege sig tillbaks efter några veckor. Karavannen borde nu ha kommit tillbaks till Östra värdshuset för ungefär fyra veckor sedan. Och dinodas ber sällskapet att leta efter hans bror och karavannen. De ställer givetvis upp, även om det kastar om alla planer och de får bege sig åt fel håll. Sällskapet skyndar ned mot Beorns hus och hör sig för om man sett eller hört något om Dinodas följe. Det har man dock inte, men varnar för att orcher och vättar synts till söder över.

Mot Höga passet
Sällskapet följde så vägen ned mot vadstället, men inte heller där har man sett Dinodas följe. Halvvägs mellan vadstället och Höga passet stöter sällskapet på den aningen skumme vandringsmannen Skånk då man slagit nattläger. Skånk tar fram sin pipa och då han tänder den så känner man den distinkta lukten av bästa ”Långbotten” tobak. Sällskapet blir misstänksamma och börjar fråga ut Skånk, som vidhåller att han träffade karavanen för några dagar sedan och då köpte tobaken av dem. Dock så vidhåller han att karavanen var välbehållen då han träffade dem. Skånk får dela nattläger med sällskapet, men Aldarad ser hur han packar ihop sig och bryter läger tidigt, innan de övriga vaknat. Sällskapet bryter läger och skyndar upp mot Höga passet.

En gast i natten
När natten faller så slår sällskapet läger i en ruiner som härstammar från början på tredje åldern. Det finns ett lerigt område vid sidan, som kan ha varit en nedgång till en källare förut. Sällskapet gör upp en stor eld och Grimfast ser till att det finns flera långa pinnar liknande facklor i elden om i fall att. Aldarad sitter vakt, men plötsligt vaknar de andra i sällskapet av att alven är försvunnen, och att en skräckinjagande semi-genomskinlig gast kommer mot dem. Sällskapet håller trots skräcken nerverna i schak. Farmann drar sig till minnes att det sägs i legenderna att eld är den bästa medicinen mot oönskade gastar. Alla i sällskapet tar varsin fackla och försöker freda sig mot gasten,men den är svår att träffa. Gasten får in en träff på Farmann. Efter mycket viftande med facklor så får Grimfast till sist in en träff på gasten. Med så mycket eld mot sig så flyr gasten, med ett skri, sen lika plötsligt som den kom. De inser snart att Aldarad ligger nedtryckt i leran en bit bort från ruinen, och de hjälper honom upp.

Karavannen
I gryningen bryter sällskapet sitt lägger och ger sig skyndsamt vidare upp i Höga passet. När skymningen precis börjat falla så upptäcker sällskapet någon göra uppe en eld på en kulle på avstånd. De skyndar dit och hittar Dinodas med följe. De har blivit överfallna av orcher och vättar och sökt skydd bakom en cirkelformad mur uppe på kullens topp. Vagnarna var de dessvärre tvungna att lämna i dalen. En stor grupp orcher och vättar är nu på väg upp för kullen. En grupp vättebågskyttar regnar pilar över sällskapen, medan vättarna anfaller mot muren. Iwgar och Dinodas vakter fattar post vid ena sidan, medan sällskapet tar den andra. Vättarna formligen väller in och ett par fälls av sällskapet, medan Grimfast lyckas skrämma ett par som dock de stora orcherna får att stanna kvar. Några ur Dinodas följe har fallit, och flera ur sällskapet är skadade och rädslan för att bli nedgjorda av vättarna växer sig starkare bland sällskapet. När läget ser som mest hopplöst ut så lyckas dock Grimfast verkligen sätta sig i respekt bland vättarna, och vättebågskyttarna flyr i panik huvudstupa nedför berget. Sällskapet får nu ett visst övertag och flera vättar och orcher har fallit.
Vidar se en grupp lite större vättar kidnappa Dinodas och smita från striden ned för bergssidan. Grimfast och Aldarad ger sig av efter vättarna för att försöka rädda Dinodas.
Glainin, Farmann och Vidar fäller några orcher, och den väldige orchledaren får upp ögonen för dem. Glainin ser ledaren komma och kastar sig in i strid med honom. Glainin får in en praktträff på orchledaren, men denne faller inte som de andra. En hårdstrid utbryter och Vidar hjälper till att skydda Glainin medan han regnar hårda träffar över orchledaren. Och slutligen så fäller Glainin ledaren med ett mäktigt slag. Glainin och Iwgar tar de överlevande vagnförarna med sig för att hitta vagnarna. Vagnarna står kvar nere i dalen, men vättarna hade plundrat en hel del ur dem. Edgvar för upp vagnarna på kullen.

Vättegrottan
Alldeles innan Grimfast och Aldarad skall genskjuta vättarna så försvinner de in i en klippskreva. Skrevan döljer mörk grottgång in i berget. Innan de följer efter vättarna så sätter de en fackla som tecken åt de andra utanför öppningen. Efter att vagnarna är säkrade så följer Glainin, Aldarad och Vidar efter Grimfast och Farmann in i grottgången. Efter ungefär två timmars färd in i berget så ser de fackelsken och hör två berusade vättar sjunga falskt och vämjeligt i en lite större grottkammare. Glainin, Farmann och Vidar kommer i kapp Grimfast och Aldarad och tillsammans övermannar sällskapet lätt de två skrålande vättarna. Längre in i grottan hittar sällskapet Dinodas i vad som verkar vara ett kök. Hobbiten sitter på en säck skalandes potatis, och är fastkedjad i väggen med ett lås och kedja som visar sig vara dvärghantverk. Vättarna har tvingat den förtvivlade Dinodas att laga mat åt dem, för alla hobbitar kan ju laga mat.
Vidar smyger vidare in i tunnlarna och ser en stor kammare med nog nära ett hundratal vättar som festar vilt. Vid ena änden av ett väldigt bord sitter vättarnas kung. Vidar ser att vättekungen har en stor nyckel vid sitt bälte. Efter lite överläggningar så bestäms att Vidar skall försöka smyga fram och ta nyckeln, medan Aldarad håller uppsikt. Grimfast tröttnar på alla diskussioner och börjar under tiden bända loss kedjans fäste ur berget. De övriga bygger en barrikad för att skydda flyktvägen sen. Vidar lyckas stjäla nyckeln, men en vättevakt kommer emellan när han är på väg tillbaks. Vakten fälls dock snabbt. Samtidigt som Grimfast till sist får loss fästet så kommer Vidar med nyckeln, och Dinodas befrias. Grimfast tar dock med sig kedjan och låset, det är ju trots allt dvärghantverk. Sällskapet tar med sig så mycket av de stulna varorna de kan nå och orkar bära. För att än mer sinka de rasande vättarna så häller sällskapet olja på barrikaden och sätter eld på den. Efter en helt utmattande strapats genom berget så når de tillslut mynningen, och det strålande solskenet. Iwgar har stuvat om och gjort karavanen redo för avfärd, så de beger sig med en gång ned från Höga passet.

Tillbaks
Färden åter till Östra värdshuset går bra och Dodinas och familjerna blir mycket glada då de återser Dinodas. Sällskapet stannar på värdshuset en tid för att vila upp sig. För att finna sinnesro återfå sitt lugn så ställer sig Glainin vid smedjans varma härd. Ur djupt koncentrerat arbete så skapar han en väldig ljuskrona åter de båda hobbitarna och deras värdshus. De blir mycket glada och tacksamma och som tack för allt som sällskapet gjort för dem, så lovar de sällskapet en fristad på värdshuset när helst de önskar.

View
Kapitel 2
Örnar och Vargar

Vi lämnar tornet med de döda orcherna för att vila en stund utan att behöva känna stanken av de förrutnande kropparna. När vi sedan vandrar vidare på vägen tar det inte lång tid förrän ett oväder kom över oss och vi tar skydd under en klippa som vi bättrar på med ett vindskydd.

Misstänkt kvickt somnar vi därefter ifrån våra sysslor och mardrömmar lämnar oss mer utmattade än när vi kom till platsen. Efter att känt stor olust ett längre tag går vi till slut genom stormen för att lämna det otäcka stället innan vi är för svaga för att ta oss därifrån.

Vi lämnar ovädret bakom oss förvånansvärt fort och kommer strax till en glänta som sluter sig runt oss som om träden flätar ihop sig bakom oss för att hålla oss där.

I gläntan väntar en gammal vresig Huorn som inte vill oss något gott. Vidar och Aldarad skjuter båge medan alla andra drar sina vapen för att skydda sig mot det annalkande gamla trädet. Samtliga närstridskämpar utom Grimfast blir strax omslingrade av rötter, men Grimfast sätter nådastöten i Huornen som då släpper samtliga i sällskapet och sedan mest beter sig som ett vanligt träd gör när det brinner med hjälp av lampolja.

Medan vi såg trädet brinna kommer en spritt språngande galen gubbe fram och trycker en skärva av Ulvbitaren (hette den så?) i Grimfasts hand som tack, eller kanske för vidareförmedling till skogsmännen i Skogsmarks Salar där hövdingen verkar vara tokfarbrorns son eller sonson. Vi tar oss nog dit för att undersöka legenden om detta mytiska vapen senare. Vi vilar vid tokfarbrorns håla och drar vidare nästa dag.

Den sista biten ur Mörkmården träffar vi på ett troll som vi dräper och hör vad som kan vara varulvsläten inifrån skogen, men inget hindrar egentligen vår fortsatta färd på vägen genom skogen.

Väl ute ur Mörkmården når vi det gamla vadstället. Där träffar vi Merovech den mäktige som berättar om banditer i Vargpasset. Ryktet säger att ett tjugotal banditer överfaller handelsmän som försöker passera. Inte mycket tid läggs på att diskutera detta då uppdragets ursprungliga mål känns så nära.

Sällskapet klättrar upp för trapporna bland bergen till örnnästet och Balin kallar på örnarna med mäktig stämma. Landroval, Gwaihirs bror, kommer och Balin flyger med Landroval för att personligen lämna över inbjudan till örnarnas furste. De återvänder efter lyckat ärende och dvärgsällskapet bestämde sig för att genast tåga hemåt, den säkra vägen norr om Mörkmården.

Då dvärgarna lämnat dem och Gloins uppdrag var slut insisterar Grimfast på att söka upp och ta hand om Vargpassbanditerna. De fem hittar och smyger sig på deras läger och tar dem någon eller några i taget tills alla elva är ihopbundna. Banditer i Anduindalen ska dömas under Beorns lag och sålunda vandrar sällskapet förbi det gamla vadstället till Beorns hus med fångarna i tåg och hela deras rövarskatt lastad på vagn.

Väl i Beorns hus blev sällskapet väl emottagna. Banditernas huvuden sätts på pålar och sällskapet emottar Beorns gästfrihet med stort kalas och sällskapet erbjuds att vila upp sig efter sina strapatser här i denna fristad. Grimfast får också en fantastiskt välgjord läderrustning där självaste Beorn gjort en del av detaljarbetet.

View
Kapitel 1
En oväntad sammankomst

Fem individer, vissa bekanta med varandra, kallades till Gloin i Sjöstad. Dain Järnfot skulle sända en viss Balin att lämna ett bud till örnarnas furste, Gvahir. De fem, hädanefter kallade Gänget, bads bistå i detta(allmänt känt att Ensamma Berget dvärgar behöver hjälp så fort dom lämnat hemmets trygga vrå).

Vår färd skulle först gå söderut med båt till den gamla dvärg leden som löper rakt genom Mörkmården. De var även ombedda att se om det skulle gå att öppna den för …. handel?! Det enda som finns vid den västra sidan är ju Beorn folk och dunkla Moria.
Resan förvänntades ta 1 1/2 månad genom Midgårds farligaste skog.

Sagt och gjort efter en båttur vilade vi i ett flottare läger där en dunkel dikt om bla galg-träd lästes. ( jag hoppas C lägger upp den här). Därefter bar det in i skogen. Första farn kom när vi slagit läger vid en göl, som tydligen bebodes av ett göltroll! Vidar dräpte trollet till allas förvåning. Hober är tydligen ett stridbart släkte… som bor inuti kullar.

Optimistiska sökte Gänget efter alvfurste klingor och hittade en dolk, vars ägare ,Gladros Aldarad kän de som den enda alv som degraderats från kökstjänst. Någon hade tydligen get honom Aldarads jobb att spana i södra Mörkmården. Vi stötte på Gladros återbördade hans kniv, varvid han varnade Gänget att området var farligt. Efter att Aldarad artigt förklarat vart fårskallen kunde ta sina “råd”, lämnade Gladros och hans arma kompanjoner skamset över några Lembas, och lommade iväg.

Mörkmården förvillar och alver brukar inte vara så noga med tiden så jag vet inte hur lång tid förflöt innan nästa händelse. Vi fick syn på en by ruin (ruinerad by?) vilket förvånade Aldarad.
Han kunde inte dra sig till minnes att något samhälle legat här,
Skuggan hade hur som helst tagit platsen i besittning och själva växtligheten hotade sällskapet,
Huruvida det var galgträd eller strypar-lianer spelar ingen roll, vi retirerade då…
Ett fagert klock-spel övertygade alla utom dvärgarna att åter gå in i faran. Tack och lov fick Balin och hans folk ut oss därifrån!

Senare (alver och tid som sagt)stötte vi ihop med en ork grupp! Gruppen bidde snart en hop och våra hjältar flydde till ett förfallet vakttorn. Innan Aldarad kommit på hur man bäst blockerar en dörr-öppning med tre ruttna plankor, var odjuren framme.

Om själva striden vill jag bara nämna hur Grimfast skrämmde bort en ansenlig mängd vättar med ett vrål vars like vi aldrig lär höra igen (C har kollat reglerna, tusan också) och hur Vidar skyddade Grimfast med sin sköld. Hobers mod och äventyrslystnad imponerar, troligen följde den där Bilbo med Thorin Ekenskölde som hans livvakt!

Hur striden gick? Vi vann givetvis!

Slut Kapitel 1

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.