Tales from the Wilderlands

Kapitel 5
A Darkness - In the Marshes

Sommaren går mot sitt slut, frukt och säd är skördad. Man är i full fart med att tillverka bröd, bakverk, marmelad, sylt och äpple- och päronmust. Det är andra veckan i augusti och våra vänner vilar upp sig på Östra Värdshuset efter det strapatslika äventyrer med Blodige Valter.

Men…

Mörkret drar all närmare inpå husknuten. Det ligger något av ondo i vindarna som drar in i Andúins dalar.

I alla fall om man väljer att tro på vad Beorns egen skald har skrivit om starten på vårt resande kors och tvärs mellan Mörkmården och Dimmiga bergen. Att det inte är helt överensstämmande med sanningen verkar spela mindre roll.

Det är förvisso så att sommaren började gå mot sitt slut när vi bara några veckor efter det blodiga slaget mot den numera blodlösa Valter blev avbrutna mitt i en fantastiskt rogivande lunch på Dodina Vinbocks värdshus.

Det var Aldarad som kom in och påstod att han gått i sömnen eller något sådant. Han hade drömt om någon alvkvinna (Irimë, Finwës dotter av hus Gil Galad) som bett honom att bege sig till Beorns hus tillsammans med vänner för att träffa någon slags alvprins som heter Legolas.

Obegripligt nog verkade ingen annan i sällskapet vara särskilt intresserad av att bege sig tillbaka till Beorn, inte ens Grimfast. En livlig diskussion uppstod därför kring betydelsen av Aldarads dagdrömmar och mycket spekulerande kring vem alvkvinnan var. Intresset för Legolas eventuella budskap verkade vid tillfället mycket litet. Den stora fördelen med det var att jag under tiden i lugn och ro hann avsluta lunchen, som jag ett tag trodde skulle behöva avbrytas alldeles för tidigt.

När vi ett par dagar senare hade rest tillbaks till Beorns hus och träffade på alvprinsen var det Aldarad som blev ombedd att ta sig till Rhosgobel för att prata med en herr Radagast Brun. Legolas berättade att när har och en alverskort skulle föra Irimë till Rivendell så råkade de i bakhåll av en grupp orcher. Elronds söner Elladan och Elrohir kom till undsättning. Senare på natten blev Irimë attackerad i sin sömn av en gast. Legolas och de två alvbröderna sögs in i drömstriden som det med mycket möda lyckade vinna och fördriva gasten. Denne hade med hemska visioner försökt få alvkvinnan att tappa livsgnistan. Elladan och Elrohir för Irimë till Rivendell och Legolas ombeds att ta sig till Radagast för att söka råd. Dock blir han återkallad av sin fader, Thrandúil. Han tar sig till Beorn på Irimës inrådan för att be Aldarad att resa omgående till Radagast. När Beorn förstår vart vi ska (efter att jag bett om färdkost och några extra honungskakor) ber han oss att ta vägen förbi Vadstene och se hur de har det.

Tack och lov gick resan bra utan några missöden eller problem på vägen. Allt verkade dessutom gå bra för vadsteneborna nu förutom att de märkt av lite oroligheter söderöver som troligtvis beror på fler vättar i området än tidigare.

Läser man om färden i Beorns bok var den däremot lite farligare. För där stöter Grimfast med sällskap på ett band med vättar mellan Vadstene och Rhosgobel.

Tillbaka till verkligheten. I Rhosgobel träffar vi bosättningens ledare Imnachar som visar sig vara en trevlig karl, med god smak och lugnt temperament. Han berättar för oss att Radagast kommer att sända bud efter oss när han har tid att träffas.

Det sker redan följande dag och budet visar sig efter en liten stunds förundran vara en röd lite ekorre. När vi kommit fram visade det sig att ekorren kanske var det minst underliga i sammanhanget när varken Radagast eller hans boning på ett enkelt sätt kan beskrivas i ord.

Nu beslutas det plötsligt att vi ska resa till Mountain Hall i Dimmiga Bergen för att prata med Hartfast om vad som händer hos honom. Jag är lite osäker på om förslaget egentligen kom från Radagast eller om det var någon av Grimfast och Glainin som inte varit tillräckligt nära döden på ett tag.

På något sätt verkar idén i alla fall ligga Radagast tillräckligt varmt om hjärtat för att han ska erbjuda oss hjälp på vägen från en av hans många vänner. En stigfinnande människa vid namn Banna.

Efter någon vecka när vi färdats ett tag norröver på floden, tar Banna farväl och vi fortsätter själva sista halvan av färden.

Även här skiljer sig verkligheten och Beorns skildring över hur många vättepatruller vi stöter på. Jag antar att Beorningar behöver stridsskildringar med täta intervaller för att behålla intresset och inte sluta läsa.

Väl framme i Mountain Hall Möts vid till en början av en viss misstänksamhet och Hartfast som är deras ledare är något reserverad. Det dröjer dock inte länge innan vi lyckas få även dem på lite bättre humör trotts att de har fullt med vättar i berget som verkar bryta sig närmare och närmare människornas grottsalar.

Det är nu vi får reda på att det även försvunnit scouter som varit ute i bergen kring Mountain Hall och i området kring träsket vid Gladdenfield. Eftersom Träsken ligger längst bort från där vi befinner oss bestämmer sig Grimfast och Glainin för att vi måste resa dit för att leta efter livsfara. Dessutom hade ju ingen från Mountain Hall har sett till någon gast uppe i bergen, så det var nog troligare att vi skulle råka på honom i träsket. Att inte flertusenåriga, jättemäktiga alver kunde rå på den verkade nästan göra vissa i sällskapet särskilt ivriga att bli dödade av den.

På natten blev det sedan något tumult där det är lite oklart om vättarna lyckades bryta sig igenom berget in till människorna eller om Grimfast lyckades rädda någon som trillat i vattnet från att drunkna. Förmodligen var det lite av varje. jag tror i alla fall att det slutade med att Glainin hjälpte till att rasera några tunnlar där man trodde att det dykt upp vättar under natten.

I vilket fall som helst så var Hartfast extra tillmötesgående på morgonen och tog oss med på en tur upp till deras allra heligaste signal- och varningstorn där de hade ett gigantiskt horn från en kölddrake.

Efter den något försenade frukosten fick vi med oss en lättare matsäck och en guide som hette Magrick som skulle visa oss vägen till träsket. Även den färden gick fantastiskt bra och helt utan missöden.

Uppenbarligen blev det dock alldeles för tråkigt för vår stackars beorning. När vi närmade oss träsket bestämde han sig tydligen för att det var tråkigt att jaga vettiga bytesdjur så istället kom han dragandes med en jätteulv. Mums vad gott! Lyckligtvis är han ju en fantastisk kock och eftersom han också hade det goda omdömet att bara använda hjärtat, det vill säga den minst oätliga delen av ulven, förstördes inte smaken på grytan som i övrigt bestod av rotfrukter och ljuvliga kryddor från Beorns trädgård.

I Beorns egen berättelse står det naturligtvis att Grimfast blev överfallen av tre ulvar när han var ute och jagade och enbart dödade dem i självförsvar, fast å andra sidan så hade han ju ihjäl en bunt vättar på väg ner för berget också.

Sedan blev det då äntligen dags för Grimfast och Glainin att få slåss på riktigt med några orcher. Tack och lov var det ingen som blev alvarligt skadad men de andra såg ganska mörbultade ut efteråt. Kanske var de lite okoncentrerade efter att Magrick visat sig vara en förrädare. Han fick i alla fall det konstiga infallet att avslöja oss för fienden.

… fortsättning kommer så fort jag orkar. /En utmattad Vidar

View
Kapitel 4
Slaget vid Gloomy Fold

En hemsk upptäckt
Vi är ute och reser. När vi passerar Carrock, en ö i floden nära Beorns hus, får Vidar syn på några svartkråkor. Vi går dit och upptäcker en eka och tre döda orcher. I ekan ligger Meroveck och Odo döda. Det finns avskurna rep. De verkar ha haft en fånge. Merovecks svärd saknas och Odos bälte är avskuret. Det finns spår efter en stor människa i närheten.

Vi reser till Beorn med kropparna. Han berättar att Meroveck och Odo skulle föra en fånge till honom från någon by söder om Old Ford. Vi tar på oss att spåra upp fången.

Vi reser tillbaka till fyndplatsen samma kväll och slår läger. På morgonen undersöker vi platsen igen. Vi hittar en symbol inristad i barken på ett träd. Den står för Gundabad, ett orchfäste i norra dimmiga bergen. Orcherna har lämnat kvar vapen och en ask med orchgift.

Spår från beorningen och orcherna (5–6 st) leder söderut. Halvvägs mellan Carrock och Old Ford hittar vi tre döda orcher. Beorningspåren fortsätter söderut medan orchspåren leder österut. Vi följer beorningspåren. När vi når Old Ford slår vi läger för natten. Dagen efter kommer vi till en gård. Bonden berättar att dagen innan hade en beorning passerat. Han var skägglös, hade brunt, axellångt hår och var klädd i en skinnrock. Han sade att han hette Odric. Han betalade för mat med ett silvermynt.

Undersökningar i Vadstene
Vi fortsätter söderut. På kvällen når vi en kulle med en ruin. Vi ser åkermark och äppellundar. En by ligger vid kullens fot. Grimfast säger att det är Vadstene. Vi går mot byn och möts av tre beorningar, Ava (ung kvinna, ledare), Hartwulf (Avas far), och Williferd (ung man). Vi berättar att vi jagar Odric. När vi frågar vad han har gjort säger de att han dräpte en man, Rathfic, som hade gift sig med Brunhild, Odrics kärlek och ickebiologiska syster. Dråpet skedde i Rathfics och Brunhilds hem, och fadern Helmut kom in strax efteråt och såg Odric med kniven i handen.

Byborna letar igenom byn utan framgång. Glainin går upp till ruinen och hittar spår som leder ner till floden. Har han stulit en båt? Tänker han fly med Brunhild? Vi pratar med Brunhild. Hon berättar att Odric kom hem till henne en kväll och berättade att han tänkte lämna byn och ville ta med sig Brunhild. Då kom Rathfic hem, och efter diverse käbbel örfilade han Brunhild, varvid Odric blev rasande, hoppade på Rathfic och i tumultet fick tag i Rathfics kniv och stack ner honom. När Helmut kom inspringande gav han sig genast. Hon verkar dock inte tala sanning. Vidar och Farmann pressar henne tills hon ber oss gå. Var det så att hon dödade Rathfic, och sedan tog Odric på sig skulden?

Vi går ner till båtarna igen. Odrics båt saknas. Vi undersöker Odrics hus. Det verkar som om vildmarksutrustning saknas. Han har nog varit här och utrustat sig.

I mördarens spår
Vi övernattar i huset förutom Aldarad som spanar på Brunhilds hus från ruinen. På morgonen ger vi oss iväg i en båt, men nästan genast upptäcker vi att Odrics båt ligger på andra sidan floden. Vi följer spåren i sydvästlig riktning. På kvällen hittar Vidar en avbruten kniv. Odos namn finns på den. Vi slår läger.

Dagen efteråt fortsätter vi. På eftermiddagen hittar vi spår efter strid. Odric verkar ha slagits med 6–7 personer och blivit tillfångatagen. Vi hittar en pil som inte är från trakten. De har fortsatt i sydvästlig riktning. Vi slår läger. Vi får syn på vargar som följer i våra spår. Vidar och Aldarad skjuter på dem. En dör och de övriga flyr.

Dagen efteråt fortsätter vi. Spåren leder mer i sydlig riktning nu. Mitt på dagen kommer vi till ett skogsområde. Vi hittar spår som tyder på att olika personer rör sig i området. Aldarad spanar och ser en grupp människor framför oss. De verkar gå i samma riktning som Odrics grupp.

Rohirrimlägret
På kvällen hittar vi ett stort tältläger. I mitten av tältlägret sitter några män som äter och dricker. Bland dem sitter Odric. Människorna är ljushåriga. Farmann har hört att ett sådant folkslag, rohirrim, invandrade till södra dimmiga bergen för några hundra år sedan och är duktiga med hästar.

Vi går in i lägret. De tar oss till fånga och placerar oss i var sitt tält. En storvuxen, flintskallig rohirrim, blodige Valter, förhör oss en och en. Han säger att han är kung och ska återta det rike som rättmätigt är hans. Odric är nu under hans beskydd. Han vill inte låta oss gå eftersom vi skulle kunna förvarna Beorn.

Vidar och Farmann får upp sina knopar och befriar de övriga. Vi smyger ut ur lägret och vandrar norrut så långt som möjligt under natten. Genom forcerad marsch når vi vår båt på en dag och fortsätter sedan till Vadstene. Vi varnar Ava som samlar ihop allt byfolk och marscherar norrut. Vi skickar en korp till Beorn och förvarnar honom. Väl framme hos Beorn berättar vi allt.

Slaget vid Gloomy Fold
Efter vila ger vi oss ut och spanar. Vi får med oss en korp. Vi får syn på rohirrimhären. Odric är vägvisare men verkar leda dem till en plats som är ogynnsam för dem, Gloomy Fold. Vi skickar korpen med denna information till Beorn. Sedan möter vi upp Beorns här.

Tidig eftermiddag attackerar Beorns här blodige Valters här. Vår grupp stöter på en grupp med femton rohirrim och får rejält med stryk trots att Grimfast lyckas ingjuta lite skräck i dem. Aldarad flyr. Ett gäng beorningar kommer instormande och förstärker vår grupp. Rohirrimkrigarna försöker omgruppera sig. Glainin hugger ner en av dem rakt av och hugger ner ytterligare en med två rejäla hugg. Grimfast dödar en rakt av och hugger ner ytterligare en med två grymma hugg. Farmann eldar på. Vidar far runt lite överallt. Glainin ser en lucka och tar täten mot Valter. Aldarad ger sig in i striden igen och skrämmer dem med alviska obegripligheter. Glainin dräper den ena av Valters livvakter med ett mäktigt hugg. Grimfast dunkar på Valter ordentligt. Glainin följer upp med ett slag som klyver skallen på honom. Besviken dunkar Grimfast på den andre livvakten. Glainin avslutar honom. Beorn avslutar resten av hären.

Segern firas hos Beorn.

View
Kapitel 3
Ulvbitaren, femtio vättar och en gast.

Beorns hus
Sällskapet stannar en tid i Beorns hus för att vila upp sig. Glainin arbetar i smedjan tillsammans med Beorns smed Berangar. Berangar erbjuder sig att göra en rustning åt Vidar. När rustningen är klar tar Berangar med Vidar till en helgad plats. Där hänger de rustningen på en träställning, för att vänta på att en björn förhoppningvis skall komma och stryka sig mot den och då lyckönska den. Under natten ser de sedan en björn komma och röra vid rustningen.

Sällskapet bestämmer sig sedan för att till sist bege sig mot Skogsmarks salar. Farmann drar sig tillminnes legender om vägen och kan leda sällskapet in på en bättre väg. Resan är tämligen händelsefattig och tar ungefär 4 dagar för sällskapet.

Skogsmarks salar
Då sällskapet når Skogsmarks salar och berättar om sitt ärende bjuds de genast att träffa hövdingen Bregdan. Hövdingen blir aningen chockerad inför sällskapet historia, och bjuder in dem att äta med honom i storhuset. Sällskapet ger hövdingen skärvan av yxan Ulvbitaren. Bredgan berättar att hans bror hade fått yxan Ulvbitaren av deras far. Och att brodern sedan försvann spårlöst för ungefär tio år sedan, då han var på en jakttur i skogen. När sällskapet berättar om den förvirrade mannen som gav dem skärvan, så står det klart att det faktiskt skulle kunna vara brodern. Sällskapet beskriver var de träffade på den förvirrade mannen, och Bregdan tackar dem för deras hjälp. Han önskar dock inte hjälp att hitta mannen, så sällskapet beger sig tillbaks mot vadstället nästa morgon.

Återfärden
Färden åter till vadstället tar någon dag längre än resan dit, men den förlöper även den utan incidenter. Vid vadstället nås Vidar av ett bud att hoberna Dodinas och Dinodas Vinbock vill träffa sällskapet. Då det Östra värdshuset ändå ligger på vägen, så beger sig sällskapet genast dit på sin resa tillbaks runt Mörkmården.

Östra värdshuset
Hoberna Dinodas och Dodinas Vinbock, med familjer, har med Beorns välsignelse har de båda bröderna med några dvärgas hjälp byggt ett värdshus några dagars vandring norr om Beorns hus. Och givetvis varsin praktfull Hobbit-håla, komplett med den karakteristiska runda trädörren i kullen och blomstersprudlande trädgård framför, för dem och deras familjer. Vi träffar där Dodinas Vinbock, som berättar att hans bror Dinodas saknas. Dinodas ledde en handelskaravann med fyra vagnar, och skydd genom Beorningen Edgvar och några vakter. Karavannens mål var Fylke för att proviantera öl, vin, tobak och andra varor. Dodinas fick bud av Dinodas att karavannen nåt fram till Bri planenligt, och att de skulle bege sig tillbaks efter några veckor. Karavannen borde nu ha kommit tillbaks till Östra värdshuset för ungefär fyra veckor sedan. Och dinodas ber sällskapet att leta efter hans bror och karavannen. De ställer givetvis upp, även om det kastar om alla planer och de får bege sig åt fel håll. Sällskapet skyndar ned mot Beorns hus och hör sig för om man sett eller hört något om Dinodas följe. Det har man dock inte, men varnar för att orcher och vättar synts till söder över.

Mot Höga passet
Sällskapet följde så vägen ned mot vadstället, men inte heller där har man sett Dinodas följe. Halvvägs mellan vadstället och Höga passet stöter sällskapet på den aningen skumme vandringsmannen Skånk då man slagit nattläger. Skånk tar fram sin pipa och då han tänder den så känner man den distinkta lukten av bästa ”Långbotten” tobak. Sällskapet blir misstänksamma och börjar fråga ut Skånk, som vidhåller att han träffade karavanen för några dagar sedan och då köpte tobaken av dem. Dock så vidhåller han att karavanen var välbehållen då han träffade dem. Skånk får dela nattläger med sällskapet, men Aldarad ser hur han packar ihop sig och bryter läger tidigt, innan de övriga vaknat. Sällskapet bryter läger och skyndar upp mot Höga passet.

En gast i natten
När natten faller så slår sällskapet läger i en ruiner som härstammar från början på tredje åldern. Det finns ett lerigt område vid sidan, som kan ha varit en nedgång till en källare förut. Sällskapet gör upp en stor eld och Grimfast ser till att det finns flera långa pinnar liknande facklor i elden om i fall att. Aldarad sitter vakt, men plötsligt vaknar de andra i sällskapet av att alven är försvunnen, och att en skräckinjagande semi-genomskinlig gast kommer mot dem. Sällskapet håller trots skräcken nerverna i schak. Farmann drar sig till minnes att det sägs i legenderna att eld är den bästa medicinen mot oönskade gastar. Alla i sällskapet tar varsin fackla och försöker freda sig mot gasten,men den är svår att träffa. Gasten får in en träff på Farmann. Efter mycket viftande med facklor så får Grimfast till sist in en träff på gasten. Med så mycket eld mot sig så flyr gasten, med ett skri, sen lika plötsligt som den kom. De inser snart att Aldarad ligger nedtryckt i leran en bit bort från ruinen, och de hjälper honom upp.

Karavannen
I gryningen bryter sällskapet sitt lägger och ger sig skyndsamt vidare upp i Höga passet. När skymningen precis börjat falla så upptäcker sällskapet någon göra uppe en eld på en kulle på avstånd. De skyndar dit och hittar Dinodas med följe. De har blivit överfallna av orcher och vättar och sökt skydd bakom en cirkelformad mur uppe på kullens topp. Vagnarna var de dessvärre tvungna att lämna i dalen. En stor grupp orcher och vättar är nu på väg upp för kullen. En grupp vättebågskyttar regnar pilar över sällskapen, medan vättarna anfaller mot muren. Iwgar och Dinodas vakter fattar post vid ena sidan, medan sällskapet tar den andra. Vättarna formligen väller in och ett par fälls av sällskapet, medan Grimfast lyckas skrämma ett par som dock de stora orcherna får att stanna kvar. Några ur Dinodas följe har fallit, och flera ur sällskapet är skadade och rädslan för att bli nedgjorda av vättarna växer sig starkare bland sällskapet. När läget ser som mest hopplöst ut så lyckas dock Grimfast verkligen sätta sig i respekt bland vättarna, och vättebågskyttarna flyr i panik huvudstupa nedför berget. Sällskapet får nu ett visst övertag och flera vättar och orcher har fallit.
Vidar se en grupp lite större vättar kidnappa Dinodas och smita från striden ned för bergssidan. Grimfast och Aldarad ger sig av efter vättarna för att försöka rädda Dinodas.
Glainin, Farmann och Vidar fäller några orcher, och den väldige orchledaren får upp ögonen för dem. Glainin ser ledaren komma och kastar sig in i strid med honom. Glainin får in en praktträff på orchledaren, men denne faller inte som de andra. En hårdstrid utbryter och Vidar hjälper till att skydda Glainin medan han regnar hårda träffar över orchledaren. Och slutligen så fäller Glainin ledaren med ett mäktigt slag. Glainin och Iwgar tar de överlevande vagnförarna med sig för att hitta vagnarna. Vagnarna står kvar nere i dalen, men vättarna hade plundrat en hel del ur dem. Edgvar för upp vagnarna på kullen.

Vättegrottan
Alldeles innan Grimfast och Aldarad skall genskjuta vättarna så försvinner de in i en klippskreva. Skrevan döljer mörk grottgång in i berget. Innan de följer efter vättarna så sätter de en fackla som tecken åt de andra utanför öppningen. Efter att vagnarna är säkrade så följer Glainin, Aldarad och Vidar efter Grimfast och Farmann in i grottgången. Efter ungefär två timmars färd in i berget så ser de fackelsken och hör två berusade vättar sjunga falskt och vämjeligt i en lite större grottkammare. Glainin, Farmann och Vidar kommer i kapp Grimfast och Aldarad och tillsammans övermannar sällskapet lätt de två skrålande vättarna. Längre in i grottan hittar sällskapet Dinodas i vad som verkar vara ett kök. Hobbiten sitter på en säck skalandes potatis, och är fastkedjad i väggen med ett lås och kedja som visar sig vara dvärghantverk. Vättarna har tvingat den förtvivlade Dinodas att laga mat åt dem, för alla hobbitar kan ju laga mat.
Vidar smyger vidare in i tunnlarna och ser en stor kammare med nog nära ett hundratal vättar som festar vilt. Vid ena änden av ett väldigt bord sitter vättarnas kung. Vidar ser att vättekungen har en stor nyckel vid sitt bälte. Efter lite överläggningar så bestäms att Vidar skall försöka smyga fram och ta nyckeln, medan Aldarad håller uppsikt. Grimfast tröttnar på alla diskussioner och börjar under tiden bända loss kedjans fäste ur berget. De övriga bygger en barrikad för att skydda flyktvägen sen. Vidar lyckas stjäla nyckeln, men en vättevakt kommer emellan när han är på väg tillbaks. Vakten fälls dock snabbt. Samtidigt som Grimfast till sist får loss fästet så kommer Vidar med nyckeln, och Dinodas befrias. Grimfast tar dock med sig kedjan och låset, det är ju trots allt dvärghantverk. Sällskapet tar med sig så mycket av de stulna varorna de kan nå och orkar bära. För att än mer sinka de rasande vättarna så häller sällskapet olja på barrikaden och sätter eld på den. Efter en helt utmattande strapats genom berget så når de tillslut mynningen, och det strålande solskenet. Iwgar har stuvat om och gjort karavanen redo för avfärd, så de beger sig med en gång ned från Höga passet.

Tillbaks
Färden åter till Östra värdshuset går bra och Dodinas och familjerna blir mycket glada då de återser Dinodas. Sällskapet stannar på värdshuset en tid för att vila upp sig. För att finna sinnesro återfå sitt lugn så ställer sig Glainin vid smedjans varma härd. Ur djupt koncentrerat arbete så skapar han en väldig ljuskrona åter de båda hobbitarna och deras värdshus. De blir mycket glada och tacksamma och som tack för allt som sällskapet gjort för dem, så lovar de sällskapet en fristad på värdshuset när helst de önskar.

View
Kapitel 2
Örnar och Vargar

Vi lämnar tornet med de döda orcherna för att vila en stund utan att behöva känna stanken av de förrutnande kropparna. När vi sedan vandrar vidare på vägen tar det inte lång tid förrän ett oväder kom över oss och vi tar skydd under en klippa som vi bättrar på med ett vindskydd.

Misstänkt kvickt somnar vi därefter ifrån våra sysslor och mardrömmar lämnar oss mer utmattade än när vi kom till platsen. Efter att känt stor olust ett längre tag går vi till slut genom stormen för att lämna det otäcka stället innan vi är för svaga för att ta oss därifrån.

Vi lämnar ovädret bakom oss förvånansvärt fort och kommer strax till en glänta som sluter sig runt oss som om träden flätar ihop sig bakom oss för att hålla oss där.

I gläntan väntar en gammal vresig Huorn som inte vill oss något gott. Vidar och Aldarad skjuter båge medan alla andra drar sina vapen för att skydda sig mot det annalkande gamla trädet. Samtliga närstridskämpar utom Grimfast blir strax omslingrade av rötter, men Grimfast sätter nådastöten i Huornen som då släpper samtliga i sällskapet och sedan mest beter sig som ett vanligt träd gör när det brinner med hjälp av lampolja.

Medan vi såg trädet brinna kommer en spritt språngande galen gubbe fram och trycker en skärva av Ulvbitaren (hette den så?) i Grimfasts hand som tack, eller kanske för vidareförmedling till skogsmännen i Skogsmarks Salar där hövdingen verkar vara tokfarbrorns son eller sonson. Vi tar oss nog dit för att undersöka legenden om detta mytiska vapen senare. Vi vilar vid tokfarbrorns håla och drar vidare nästa dag.

Den sista biten ur Mörkmården träffar vi på ett troll som vi dräper och hör vad som kan vara varulvsläten inifrån skogen, men inget hindrar egentligen vår fortsatta färd på vägen genom skogen.

Väl ute ur Mörkmården når vi det gamla vadstället. Där träffar vi Merovech den mäktige som berättar om banditer i Vargpasset. Ryktet säger att ett tjugotal banditer överfaller handelsmän som försöker passera. Inte mycket tid läggs på att diskutera detta då uppdragets ursprungliga mål känns så nära.

Sällskapet klättrar upp för trapporna bland bergen till örnnästet och Balin kallar på örnarna med mäktig stämma. Landroval, Gwaihirs bror, kommer och Balin flyger med Landroval för att personligen lämna över inbjudan till örnarnas furste. De återvänder efter lyckat ärende och dvärgsällskapet bestämde sig för att genast tåga hemåt, den säkra vägen norr om Mörkmården.

Då dvärgarna lämnat dem och Gloins uppdrag var slut insisterar Grimfast på att söka upp och ta hand om Vargpassbanditerna. De fem hittar och smyger sig på deras läger och tar dem någon eller några i taget tills alla elva är ihopbundna. Banditer i Anduindalen ska dömas under Beorns lag och sålunda vandrar sällskapet förbi det gamla vadstället till Beorns hus med fångarna i tåg och hela deras rövarskatt lastad på vagn.

Väl i Beorns hus blev sällskapet väl emottagna. Banditernas huvuden sätts på pålar och sällskapet emottar Beorns gästfrihet med stort kalas och sällskapet erbjuds att vila upp sig efter sina strapatser här i denna fristad. Grimfast får också en fantastiskt välgjord läderrustning där självaste Beorn gjort en del av detaljarbetet.

View
The Book of Travel
Kapitel 1

Ett överraskande erbjudande.

Fem individer, vissa bekanta med varandra, kallades till Gloin i Sjö-Stad. Dain Järnfot skulle sända en viss Balin att lämna ett bud till örnarnas furste, Gvahir. De fem, hädanefter kallade Gänget, bads bistå i detta(allmänt känt att Ensamma Berget dvärgar behöver hjälp så fort dom lämnat hemmets trygga vrå).

Vår färd skulle först gå söderut med båt till den gamla dvärg leden som löper rakt genom Mörkmården. De var även ombedda att se om det skulle gå att öppna den för …. handel?! Det enda som finns vid den västra sidan är ju Beorn folk och dunkla Moria.
Resan förvänntades ta 1 1/2 månad genom Midgårds farligaste skog.

Sagt och gjort efter en båttur vilade vi i ett flottare läger där en dunkel dikt om bla galg-träd lästes. ( jag hoppas C lägger upp den här). Därefter bar det in i skogen. Första farn kom när vi slagit läger vid en göl, som tydligen bebodes av ett göltroll! Vidar dräpte trollet till allas förvåning. Hober är tydligen ett stridbart släkte… som bor inuti kullar.

Optimistiska sökte Gänget efter alvfurste klingor och hittade en dolk, vars ägare ,Gladros Aldarad kän de som den enda alv som degraderats från kökstjänst. Någon hade tydligen get honom Aldarads jobb att spana i södra Mörkmården. Vi stötte på Gladros återbördade hans kniv, varvid han varnade Gänget att området var farligt. Efter att Aldarad artigt förklarat vart fårskallen kunde ta sina “råd”, lämnade Gladros och hans arma kompanjoner skamset över några Lembas, och lommade iväg.

Mörkmården förvillar och alver brukar inte vara så noga med tiden så jag vet inte hur lång tid förflöt innan nästa händelse. Vi fick syn på en by ruin (ruinerad by?) vilket förvånade Aldarad.
Han kunde inte dra sig till minnes att något samhälle legat här,
Skuggan hade hur som helst tagit platsen i besittning och själva växtligheten hotade sällskapet,
Huruvida det var galgträd eller strypar-lianer spelar ingen roll, vi retirerade då…
Ett fagert klock-spel övertygade alla utom dvärgarna att åter gå in i faran. Tack och lov fick Balin och hans folk ut oss därifrån!

Senare (alver och tid som sagt)stötte vi ihop med en ork grupp! Gruppen bidde snart en hop och våra hjältar flydde till ett förfallet vakttorn. Innan Aldarad kommit på hur man bäst blockerar en dörr-öppning med tre ruttna plankor, var odjuren framme.

Om själva striden vill jag bara nämna hur Grimfast skrämmde bort en ansenlig mängd vättar med ett vrål vars like vi aldrig lär höra igen (C har kollat reglerna, tusan också) och hur Vidar skyddade Grimfast med sin sköld. Hobers mod och äventyrslystnad imponerar, troligen följde den där Bilbo med Thorin Ekenskölde som hans livvakt!

Hur striden gick? Vi vann givetvis!

Slut Kapitel 1

View

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.