Tales from the Wilderlands

Kapitel 2

Örnar och Vargar

Vi lämnar tornet med de döda orcherna för att vila en stund utan att behöva känna stanken av de förrutnande kropparna. När vi sedan vandrar vidare på vägen tar det inte lång tid förrän ett oväder kom över oss och vi tar skydd under en klippa som vi bättrar på med ett vindskydd.

Misstänkt kvickt somnar vi därefter ifrån våra sysslor och mardrömmar lämnar oss mer utmattade än när vi kom till platsen. Efter att känt stor olust ett längre tag går vi till slut genom stormen för att lämna det otäcka stället innan vi är för svaga för att ta oss därifrån.

Vi lämnar ovädret bakom oss förvånansvärt fort och kommer strax till en glänta som sluter sig runt oss som om träden flätar ihop sig bakom oss för att hålla oss där.

I gläntan väntar en gammal vresig Huorn som inte vill oss något gott. Vidar och Aldarad skjuter båge medan alla andra drar sina vapen för att skydda sig mot det annalkande gamla trädet. Samtliga närstridskämpar utom Grimfast blir strax omslingrade av rötter, men Grimfast sätter nådastöten i Huornen som då släpper samtliga i sällskapet och sedan mest beter sig som ett vanligt träd gör när det brinner med hjälp av lampolja.

Medan vi såg trädet brinna kommer en spritt språngande galen gubbe fram och trycker en skärva av Ulvbitaren (hette den så?) i Grimfasts hand som tack, eller kanske för vidareförmedling till skogsmännen i Skogsmarks Salar där hövdingen verkar vara tokfarbrorns son eller sonson. Vi tar oss nog dit för att undersöka legenden om detta mytiska vapen senare. Vi vilar vid tokfarbrorns håla och drar vidare nästa dag.

Den sista biten ur Mörkmården träffar vi på ett troll som vi dräper och hör vad som kan vara varulvsläten inifrån skogen, men inget hindrar egentligen vår fortsatta färd på vägen genom skogen.

Väl ute ur Mörkmården når vi det gamla vadstället. Där träffar vi Merovech den mäktige som berättar om banditer i Vargpasset. Ryktet säger att ett tjugotal banditer överfaller handelsmän som försöker passera. Inte mycket tid läggs på att diskutera detta då uppdragets ursprungliga mål känns så nära.

Sällskapet klättrar upp för trapporna bland bergen till örnnästet och Balin kallar på örnarna med mäktig stämma. Landroval, Gwaihirs bror, kommer och Balin flyger med Landroval för att personligen lämna över inbjudan till örnarnas furste. De återvänder efter lyckat ärende och dvärgsällskapet bestämde sig för att genast tåga hemåt, den säkra vägen norr om Mörkmården.

Då dvärgarna lämnat dem och Gloins uppdrag var slut insisterar Grimfast på att söka upp och ta hand om Vargpassbanditerna. De fem hittar och smyger sig på deras läger och tar dem någon eller några i taget tills alla elva är ihopbundna. Banditer i Anduindalen ska dömas under Beorns lag och sålunda vandrar sällskapet förbi det gamla vadstället till Beorns hus med fångarna i tåg och hela deras rövarskatt lastad på vagn.

Väl i Beorns hus blev sällskapet väl emottagna. Banditernas huvuden sätts på pålar och sällskapet emottar Beorns gästfrihet med stort kalas och sällskapet erbjuds att vila upp sig efter sina strapatser här i denna fristad. Grimfast får också en fantastiskt välgjord läderrustning där självaste Beorn gjort en del av detaljarbetet.

Comments

Khamul kriggo

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.