Tales from the Wilderlands

Kapitel 7

Molnen skockas

Eld i mörkret
Det visar sig att individerna som de ser på avstånd är en grupp orcher. Vidar smyger sig fram och kollar läget och med hjälp av Glainins orchkunskaper så kommer de fram till att det är en grupp som tagit sig hit från bergen i Mörkmården. De beslutar sig att de inte har den tiden det skulle ta att konfrontera dem så de fattar det svåra beslutet att passera dem.

Celduin
Under eftermiddagen den 8 december anländer de så till Celduin som är mer som en liten stad än bara en bro och vaktstuga. De tas emot av en mycket skeptisk borgmästare vid namn Erik. Det är en gammal man som inte är van att ta order från andra och är till en början ganska motsträvig men efter ett tag då våra hjältar varit ganska bryska och ihärdiga så ger han med sig att det är en allvarlig situation.

Förberedelser
Glainin går omgående igenom en besiktning av befästningen vid bron. Både den och själva bron verkar vara från avlägsna södern, närmare bestämt Gondor. Han finner en del brister speciellt på de järnförstärkta ekdörrarna. Han tar därefter kontakt med smeden och dennes lärling och snart är det full aktivitet i denna. Övriga gruppen samtalar med Erik vad som krävs att man gör för att skydda sig mot den annalkande orcharmén. Man kommer fram till att man bland annat kommer att lägga upp en jordvall bakom ekportarna samt sätta dit stöttor för att försvåra en inträngning. Sedan besiktigar man bron.

Den 9 december sätter Grimfast och Aldarad igång med att vapenträna de få män de kan fram bärga för att strida mot den antågande faran. Dessa är allt ifrån tonåringar till medelålders män, till ett antal av cirka 20 stycken. Aldarad och Vidar ger sig av en kortare sträcka söderut för att spana på om hären är i antågande. De vill dock inte ge sig allt för långt söderut och deras sökande är fruktlösa. Nu är det en väntans tid. Kvinnor, gamla och barn har man förskaffat i borgmästare Eriks hem som är det största huset i staden. Utanför dörrarna yr snön och det blåser en del. Det är en stad i skräck och oro.

Attack i mörkret
Under Glainins vakt mitt i natten till den 9 december så hör han ett ljud han har hört vid ett flertal gånger tidigare, ett ljud han aldrig vänjer sig vid, ljudet av ylande ulvar vars röster färdas med vinden.
En kort stund senare ser han dem komma sättande över åsen och då skickar han iväg en löpare för att varsko övriga i byn.

Två dussin av ulvar och orcher störtar mot bron och dess befästningsverk. Det blir en vild strid där orcherna försöker att kasta änterhakar för att ta sig upp, men även en del av dem har klätterutrustning och sätter omgående igång med att försöka ta sig över muren. Detta är något som Glainin och Farmann snabbt ser till att de misslyckas med.

Vidar den lille kvicktänkte hobbiten från Fylke anar oro mot den gruppen av orcher och ulvar de stötte på en dagsmarsch nordväst om Celduin två dagar tidigare. Han sammankallar en liten grupp av jägare och befäster taket på Eriks hem. Det dröjer inte länge förrän han får syn på den första ulven som kommer smygandes i snöröken.

Grimfast och Farmann ta sig an ett par ulvar som hoppat från bron till fastlandet. Efter en kort dust ligger ulvarna vid deras fötter. Gänget tillsammans med Celduins invånare strider med en vild frenesi och till slut så är större delen av fienderna nedgjorda och de övriga flyr tillbaka söderut. Vidar och jägarna nedgör ulvarna och tillsammans med en Grimfast i raseri och en mycket målmedveten och bestämd Farmann så nedgörs även den annalkande faran från nordväst.

Berget vandrar
De får nu en stunds andrum men den är ganska kortvarig för bara
Fyra timmar senare så börjar marken i Celduin att själva och de inser snabbt att det är något väldigt som är på väg. Det de se kommer vandrande över åsen får blodet att frysa i deras vener. För vad de ser är ett bergstroll, fyra meter hög. I hans vänstra hand håller han en gigantisk sköld och i den andra den största stridsklubba de någonsin sett. Trollet leddes av en grupp goblinbågskyttar som tog sig fram i trollets släptåg. Dessa gjorde sig beredda på att ösa pilar över försvararna.
Trollet rusar mot bron och dess befästning, den slår med hela sin styra klubban i stenverket som skakar under den brutala attacken. Nu börjar en vild frenesi för att nedgöra trollet. Man försöker att få det ur balans genom att med Grimfasts trollspjut attackera dess ben och Aldarad som står på bröstvärnet och drar till dess uppmärksamhet med en massa okvädesord. Farmanns svärd och Glainins stridshacka yr likt snön runt omkring dem. Men trollet är fast besluten på att nedgöra fästningsverket. Efter att ha krossat det vänstra tornets övre del så är det Vidar som till slut lyckas med det otroliga att fälla den 5 ton tunga besten från Mordor. Med ett välriktat hugg från sitt lilla svärd så fick han besten på fall. De fega goblinerna tog omgående till flykten.

Vemodig gryning
Så vaknar en ny grå morgon med tunga olycksbådande moln över den lilla tullstationen vid Celduins strand. Snön runt området är på många platser färgat svart av Morgoths avkommor. Den tillfälliga lyckan över att fortfarande vara vid liv byts snart mot sorg när man ser den stora förgörelsen som byn har råkat ut för under natten.

En ung kvinna, Amadisa söker upp Vidar och ber denne om hjälp för sin skadade make, Beoric som ligger inne i Eriks långhus. Beoric ligger på ett bord. Den pil som har penetrerat den unge mannens buk är tyvärr allt för allvarliga för att Vidar skall kunna rädda honom utan han gör sitt bästa så att Beoric skall få en så smärtfri sista stund i livet. Amadisa sitter och vakar med böner vid sin döende man.

Strax innan solnedgången så får Aldarad syn på en svart prick på himlen som kommer närmare och närmare. En stund senare kan han urskilja en korp som kommer flygande mot Tullstationen. Korpen landar framför våra hjältar och presenterar sig som Korun son av Roäc. Han har ett meddelande från Bard med sig.

Dale marscherar söderut med hjälp av Esgaroth, Alvriket och Erebors dvärgar. Håll floden under natten. Vid gryningen till den 11 december titta norrut. Kung Bard I.

Korun förkunnar sedan att han har förkunnelse till våra hjältar;

Bekämpa skuggan med eld eller vatten!

En röst i natten
Man har gjort sitt bästa för att reparera skador undan en frenetisk Glainin som är i sitt rätta element. Man tänder fyrbåk för att lysa upp platsen bättre och blända fienden. Senare under kvällen den 10:e så avlider den unge mannen Beoric. Men bara en kort stund efter att han dragit sin sista andning så sprider sig ett sjukt grönt ljus från kroppen som reser sig upp och en röst som Vidar känner igen från Dwimmerhorns tempel det är vålnaden. Med en spöklik röst säger han;

Dårar! Tror ni verkligen att Bard bågmannen kommer för att rädda er? Dale brinner övergivet av alverna som har stängt sina portar och dvärgarna som kurar i såna hålor i Berget. Det kommer ingen hjälp till er undsättning, allt är förlorat. Ge upp!

Flera av vännerna blir tunga i hjärtat men inte Farmann, en eld brinner i honom och utan att darra på rösten trotsar han vålnaden. Till allas förvåning lämnar vålnaden Beorics kropp. Kroppen sjunker tillbaka på borden och ligger still. Utanför kan man höra stridshorn ljuda i kvällsmörkret.

Slaget om Celduin
Hundratals med facklor lyser upp nattmörkret. En orcharmé svärmar ner mot den lilla stenbron, där hjältarna har förberett med fotanglar och trollkroppen och annat bråte för att förhindra orchernas framfart mot försvarsverket. På en påle har man spetsat det väldiga trollhuvudet. Orcher från Dimmiga Bergen, Mordor och Gundabad vräker svarta förgiftade pilar över området men försvararna står i säkerhet bakom befästningsverket.

Och så börjar slaget om Celduin. Våra tappra hjältar slåss sida vid sida med invånarna av det lilla samhället vid Rinnande Floden. När allt känns som förlorat dyker femtio ryttare från Thrandúils salar upp och ansluter sig till våra hjältar. Detta får effekten att alla finner en ny styrka inom sig som de inte trodde fanns längre.

Plötsligt dyker en skranglig vagn upp på den motsatta åsen, dragen av svarta hästar som måste komma från självaste Dôl Guldür. På vagnen finns en galge med ett lik hängandes i snaran. Vagnen stannar på andra sidan av bergsjättens lik. Runt liken börjar det grönsjuka ljuset att skimra igen och liket lyfter en av sina armar och pekar på Grimfast den Väldige som känner hur sina leder fryser till is.

Så går striden in i en ny fas, där all kraft går åt att förgöra vålnaden från Morgoths hålor. De bombarderar vagnen med eldpilar och till slut står hela vagnen i lågor tillsammans med sin osaliga passagerare. Det gröna skimret upphör och vålnaden tycks ha upplöst igen. I samma stund går solen upp i öster och Bard och hären från Dale anländer till Celduin.

Comments

Khamul Khamul

I'm sorry, but we no longer support this web browser. Please upgrade your browser or install Chrome or Firefox to enjoy the full functionality of this site.